Efter SM-silvren i onsdags och torsdags har jag träffat Charlotte Kalla i den mixade zonen och det har knappt gått att känna igen henne. Hon har, som alltid, varit oerhört ödmjuk och svarat på alla "Hur känns det-frågor". Men glöden i ögonen, som man är van vid att se när det börjar närma sig ett stort mästerskap, har inte funnits där. Charlotte Kalla har sett trött och less ut. Det har inte direkt handlat om glädje.
När pressmeddelandet från stjärnan damp ned i mejlkrogen kändes det förnuftigt. Jag tänkte kort och gott: "Helt rätt."
Sedan silvret i onsdagens tio kilometer klassiskt har det surrats och spekulerats i att hon, som SM-veckans stora affischnamn och dragplåster, inte kan avbryta tävlandet på grund av att mästerskapet anordnas i hennes egen hemstad.
Jag har tänkt att det troligen ligger någon sanning i det hela. Men så har med facit i hand är jag glad över att det kommersiella inte är avgörande.
Nu får hon i stället vila upp sig i lugn och ro innan avresan till höghöjdslägret som inleds nästa onsdag i italienska Seiser Alm. Det är uppenbarligen vila hon behöver och de här dagarna kommer att göra henne gott.
Att hon, för en gångs, skull misslyckades med att nå en formtopp i ett SM är inte hela världen. Det är VM som är hennes stora mål den här säsongen – inte SM. Med 29 individuella SM-guld har hon inget att bevisa på nationell mark där hon redan är den största.
Och veckans stora differens till Ebba Andersson i distansen och spurtförlusten mot Jonna Sundling lägger jag ingen större vikt vid.
Jag och många andra vet att Charlotte Kalla är en av världens bästa skidåkare när hon är i form, det har hon bevisat flera gånger om under denna säsong.
Nu ger hon sig själv chansen att visa det igen i Österrike om tre veckor. Ett förnuftigt beslut. Hon gör helt rätt.