En försäsong är sällan en enda lång raksträcka. Speciellt för en skidåkare som har över 700 träningstimmar per år. Ett par hinder på vägen är mer regel än undantag.
När Piteå Elits OS-aktuella skidåkare Sofia Henriksson sammanfattar sin försäsong är hon positiv – trots allt.
– Det har ändå flutit på bra, säger 23-åringen när hon summerar sin träningsperiod sedan tävlingssäsongen avslutades i våras.
Däremot har hon inte kunnat följa sitt träningsupplägg till punkt och pricka. Anledningen är bland annat ett löparknä (läs mer om löparknä i faktarutan) som har strulat i nästan ett halvår.
– Sedan april har det strulat fram och tillbaka. Jag har inte kunnat löpträna speciellt mycket, säger Sofia Henriksson som däremot har kunnat genomföra träningen på andra sätt – exempelvis genom cykling och rullskidåkning.
– Jag tycker att träningen har gått jättebra och jag har tagit kliv på de ställen jag har känt mig svagare tidigare. Det känns roligt.
Tidigare har hon aviserat att det finns två områden som framför allt behöver förbättras. Fristilsåkningen och styrketräningen.
– Jag har tagit kliv i skejttekniken. Men framför allt är det nog i styrketräningen som jag gått mest framåt – jag hoppas det ska visa sig och ge resultat i vinter.
Sedan var det den där historian med träningspartnern som bröt benet.
Ni som följt Sofia Henriksson genom åren har lärt er att hon är en riktig djurvän. 23-åringens kärlek till hundar, och framför allt till hennes vorsteh Cooper, har nog knappast undgått någon. Hanhunden Cooper har varit hennes bästa träningskamrat och följt henne nästan överallt när Piteå Elit-åkaren är hemma och tränar på svensk mark.
Den 25 juli i somras var han med när landslagsåkaren genomförde ett träningspass i Tärnafjällen.
– Vi var och sprang på fjället och antagligen måste Cooper ha fastnat mellan två stenar eller något liknande, säger Henriksson.
Att han hade brutit benet var inte självklart.
– Jag anade att ena benet var brutet – men jag analyserade inte mer än så. Cooper ville inte gå och var dessutom jätteskärrad.
Henriksson och hennes vorsteh var "mitt i ingenstans" på fjället och hade 50 minuters gångväg till närmaste bilväg när olyckan var framme.
– Jag visste inte riktigt hur vi skulle ta oss ned. Men till slut lyckades jag locka ned honom på tre ben i 45 minuter. Sista biten fick jag bära honom, säger hon och fortsätter:
– Jag hade aldrig orkat bära honom hela vägen ned för fjället. Han väger ändå 27 kilo.
Under den drygt 40 mil långa bilresan på väg hem till Östersund var Sofia Henriksson desto mer oroad.
– Man visste inte hur prognosen såg ut och om han skulle kunna bli återställd. Jag hade inte velat ha en vorsteh som inte kan springa. Han har ett mer värdigt liv än att bara vara en sällskapshund.
Men under besöket hos veterinären fick Cooper och matte ett positivt besked.
– Det visade sig se positivt ut även om det var ett rejält benbrott. Det var lite knivigt till en början och man fick operera om honom en gång.
Nu, lite mer än två månader senare, är han nästan fullt återställd.
– Vi var och röntgade honom för en och en halv vecka sedan och då såg allting jättebra ut. Han har dessutom kunnat springa kopplad, säger Sofia Henriksson och fortsätter:
– Han får fortfarande inte springa helt lös. Om jag tar bort kopplet så är det som att släppa lös en Formel 1-bil (skratt). Han har så mycket energi som vill ut. Hur som helst känns det skönt att allt ser jättebra ut.
Med tanke på hennes löparknä kom benbrottet vid rätt tidpunkt.
– Ja, det är passande att han har varit skadad när jag också har haft skadeproblem och inte kunnat träna löpning, säger Sofia Henriksson och fortsätter:
– Vanligtvis tränar han med mig nästan varje pass. Men till vintern får han hänga med i skidspåren och det längtar han nog efter.
Och även Henriksson börjar längta efter att byta barmarksträningen mot snö och skidlopp.
– Såklart. Men jag tycker att det är roligt att träna också. Men när man går framåt, som jag känner att jag gjort, är det givetvis tävlingarna jag ser fram emot.
Under denna vecka befinner det svenska damlandslaget i Östersund för träningsläger mellan måndag och fredag. Men Sofia Henriksson saknas tyvärr på grund av förkylning – hennes andra sjukdomsperiod under försäsongen (var sjuk även i början av juli).
– Utöver förkylningarna har det flutit på bra. Och förhoppningsvis kan jag hinna med något träningspass i slutet av veckan, säger Henriksson som har genomfört sex landslagssamlingar under våren och sommaren.
– Det har varit bra läger. Det är ett härligt gäng att träna med. Det är tufft – men väldigt utmanande och roligt.
Konstigt vore det väl annars. Sveriges damlandslag är troligen näst bäst i världen efter Norges damer.
– Ja, jag menar det. Det är inga dåliga åkare man får mäta sig mot på träningspassen, säger Henriksson och fortsätter:
– Men samtidigt får man inte mäta sig allt för ofta under träningsperioden. Man måste fokusera på sitt eget jobb och vad som är bäst för den egna utvecklingen.
I mitten på november drar tävlingssäsongen igång på allvar med premiär i Gällivare. Då hoppas hon att tålamodet på träningsarenan ska visa sig i resultatlistorna.
– Jag hoppas det blir en rolig vinter. Det ska bli väldigt roligt att börja tävla, säger Sofia Henriksson.