Mixade zonen. En dyngsur Henrik Lundqvist leds bort, släpas nästan handgripligen, från de svenska journalisterna av Tre Kronors presschef Anders Feltenmark. Lundqvist bromsar envist, vrider huvudet åt vårt håll, ropar nästan för att höras de fem meterna.
Han har inte pratat färdig.
För tio sekunder sedan fick han en fråga om sin monumentala räddning på Teemu Selännes skott i det finska fem mot tre-överläget som uppstod i första perioden. Trots att Lundqvists räddning troligtvis avgjorde matchen snackade han bort den, som en politiker som bestämt sig för att hålla sig till ett svar oavsett vilka frågor han får.
Det Lundqvist istället ville få fram, orden som måste ut vid just det här tillfället, är inte sagda ännu. De stiger, högre och högre, till slut ett vrål över presskårens babbel och de finska spelarnas melankoliska muttranden.
– …framför allt spelade vårt boxplay fantastiskt bra, de som spelade framför mig satte TONEN FÖR HELA MATCHEN.
Inför den här semifinalen efterlyste jag moraliskt och spelmässigt ledarskap. Jag fick Henrik Lundqvist.
Det hade kunnat sluta annorlunda. Varje match har sina ansikten, sina replikskiften, sina svängningar. Det lag som är skickligast, piggast och starkast kan skapa sina egna avgörande moment. Det lag som inte är det måste ta de chanser man får och hoppas på det bästa.
Finland hoppades på det bästa.
Erkka Westerlund drog tillbaka sina styrkor så långt att det finska försvarsspelet till slut började vid Svarta Havets strand. Tempot drogs ner, Finland växlade när man kunde, kontrade sylvasst i överljudsfart och det gav faktiskt de bästa chanserna. Henrik Lundqvists stora match började där, men den var ett delat skift. För när han värpte in – tack, Kaj Kunnas – Olli Jokinens avslut från förlängda mållinjen gav det exakt det mentala övertag som Finland hoppats på.
Men det knäckte inte Lundqvist.
Det finns ett gammeldags, mögligt amerikanskt uttryck som säger att en riktig man inte definieras av sina misstag utan vad han gör efter dem. Om vi byter ut ordet ”man” mot ”målvakt” får vi något som i alla fall är lite krispigare.
Henrik Lundqvist gjorde ett misstag. Han slappnade av. En sekund, det räckte – men sedan slappnade han aldrig av igen.
Han hanterade sitt misstag, absolut inte som en man, utan som en målvakt av yttersta världsklass. Jag tror aldrig att jag sett honom bättre.
Vilken räddning som var svårast? Kanske den på Sami Salos direktskott i slottet, efter sidledsförflyttning, i tredje perioden. Viktigast? Troligtvis Salos returskott just efter ledningsmålet, Finland hade kunnat luta sig betydligt bättre mot en tvåmålsledning. Snyggast? Benskyddsrånet på Selännes skott i fem mot tre i första perioden, överlägset.
Oavsett var din smak ligger hade Henrik Lundqvist en karamell i räddningspåsen.
På slutsignalen stod Sveriges tydligaste ledargestalt, med båda armarna utsträckta, och skrek mot taket i arenan.
Finlands? Han gled, sakta, varv efter varv i den egna zonen.
Teemu Selänne – ”han var deras bästa spelare i dag” tyckte Erik Karlsson – hängde med klubban på knäna, det var som att han inte riktigt ville ta avsked än. Till sist suckade han tungt, sköt upp hjälmen i pannan och rättade in sig i det finska led som tackade motståndarna.
Det var både det vackraste och det vidrigaste från idrotten i ett enda ögonblick.
Jag hade önskat Selänne ett annat slut, det går inte att komma ifrån. Han är 43 år, Finlands bäste någonsin, en gigant, ett rättesnöre för unga idrottare överallt.
Det här var hans sjätte OS, bronsmatchen kan mycket väl bli hans sista i landslaget – men trots alla sina framgångar har han aldrig vunnit något i en blåvit tröja.
- Naturligtvis är jag besviken, men det här är ishockey: ibland går det bra, ibland dåligt. Förhoppningsvis får vi en medalj i alla fall – något att vara stolta över. Vi ska försöka ta det som finns kvar därute, suckade Selänne.
Bredvid honom, bara två meter därifrån, log Henrik Lundqvist världens ärligaste leende.
Finland hade en chans, men Sverige hade både ett bättre lag och en bättre härförare. Det räckte i dag, även om jag inte trodde det så gäller vissa klyschor fortfarande.
Med bra spel i numerära över- och underlägen samt en duktig målvakt kan du vinna alla matcher.
Ibland kan det till och med räcka till OS-final.