Jag behöver inte berätta för er om Charlotte Kallas ögon. Hälften av er har sett dem på riktigt, den andra halvan på tv. Ni vet vad de betyder, ni vet vilket humör Charlotte Kalla var på efter det här loppet.
Solen sken över bergen, men den svärta som Charlotte Kalla utstrålade efter det här loppet sög liksom musten ur allt ljus.
Hon var på sånt där humör som får Anna Haag att säga saker som:
– Charlotte mår inte bra nu. Ni måste vara snälla med henne.
Inte vet jag om vi journalister var särskilt snälla.
Men så här i efterhand är det omöjligt att inte lida med Kalla.
Det började ju hyfsat. Kalla hängde med norskorna, hon sparade energi, men när tiokilometerspasseringen kom fanns det ingen energi kvar att spara. Björgen, Johaug och Störmer-Steira såg inte ut att öka farten nämnvärt, ändå var det som att de bröt sönder ett mentalt rep som resten av fältet tolkat på där när Kalla tvingades släppa. Uppför backen insåg vi vartåt det barkade, Kalla stod nästan stilla medan åkare efter åkare passerade och där förvandlades solskenet till svärta och en 34:e plats i ett lopp där hon drömt om medalj.
– Skit, sammanfattade Kalla, och hade vi låtit henne hade hon nöjt sig med det och gått därifrån.
Hennes lopp var eländigt att se och – antar jag – att genomföra.
Kallas vinnarinstinkt är intakt. Den har snarare götts av den senaste säsongens framgångar än mättats och inför loppet var det här den distans som vi, de, alla trodde att Kalla skulle ha störst medaljchanser på.
Men det var innan stafetterna.
Det var innan sjukdomen och tröttheten slog klorna i våra två största stjärnor här på OS.
Kallas och Marcus Hellners karriärer på i någon mån varandras spegelbilder.
Det går en rak linje, hela vägen från ”undret på Dundret”, via Vancouver-OS och Holmenkollen-VM, hit till Sotji.
Det var bara logiskt att något av det första som förbundskapten Rikard Grip sa efter att Charlotte Kalla plågat sig i mål var att Marcus Hellner inte skulle vara med på femmilen.
Logiskt – och ett antiklimax.
Charlotte Kallas sargade kropp orkade inte ta upp kampen. Marcus Hellners sargade kropp orkade inte ens försöka.
Det återstår fortfarande många medaljer att tävla om – men för norrbottnisk del är Sotji-OS över.
Det är inte utan att det känns lite snopet.