I två-tre år har jag tvivlat på Charlotte Kalla. Undrat om hennes bästa tid varit förbi, ifrågasatt varför hon inte utvecklats i samma takt som norskorna, tänkt att OS-formen från Vancouver bara är ett vackert minne blott.
Men den här säsongen har Charlotte Kalla motbevisat mig – och alla tvivlare.
I våras – efter VM i Val di Fiemme – slog sig Charlotte Kalla ner med sin tränare Magnus Ingesson. Hon hade lessnat på att inte vara bäst längre, hon var på trött på att utklassas av norskor och polskor.
Där och då bestämde hon sig för att aldrig mer lämna ett internationellt mästerskap utan en individuell medalj.
Ingesson och Kalla arbetade fram en helt ny strategi. Det var ändrad kosthållning, ny träningsplan och mental träning.
Men framför allt – det var en ny, bestämd, målmedveten Charlotte Kalla.
Hela den här vintern har Tärendös stora stolthet visat att det går att komma tillbaka. Att man kan ta sig igenom år av tvivelaktiga resultat – och komma ut på den andra sidan ännu bättre, ännu starkare, ännu tryggare.
Charlotte Kalla är i år bättre än någonsin, bättre än 2010, bättre än Tour de Ski 2008.
Hon är numera en allroundåkare. En naturlig arvtagare till Marit Björgen.
Trodde du att Kallas storhetstid var 2010?
Du – liksom jag – trodde fel.
Charlotte Kallas storhetstid börjar nu.
Till sist. Nu tror jag att Kalla väljer att köra teamsprinten trots allt.
Nu har hon sin efterlängtade medalj – och hon kommer att ta fler. Jag lovar.