Hela säsongen har han kämpat, slitit, krigat för att hitta något som liknar form. Gång på gång har han tvingats förklara sina svaga resultat för oss journalister och alla andra tvivlare.
Men någonstans därinne måste ju Marcus Hellner ändå ha vetat att han hade något på gång. Eller?
Lyckan – ja, nästan chocken – i Hellners ansikte när han intervjuades av Viasats Frida Nordstrand sa något annat.
Den sa att han faktiskt inte hade haft en aning om att det kunde sluta såhär. Den sa att han hade tvivlat så länge, att han hade genomlidit helvete och allt vad det innebär. "Det känns helt sjukt", fick han fram.
Nu har Marcus Hellner – precis som Charlotte Kalla – tagit sig ut på den andra sidan av det där helvetet. Ännu bättre, ännu starkare, ännu farligare.
Och jag har lärt mig att aldrig – aldrig – räkna ut Marcus Hellner igen.
Jag trodde i ärlighetens namn inte alls på en medalj för Hellner i dag. Jag trodde nästan mer på Lars Nelson inför det här loppet.
Den här vintern har Hellner känts så oharmonisk. Han har varit irriterad, korthuggen och less. Självklart har det varit frustrerande för honom när resultaten uteblivit och formen spökat.
Men sen kom den där tredjeplatsen i Toblach förra helgen. Jag tror att den betydde allt. Jag tror att den är den riktiga nyckeln bakom Hellners bragdsilver idag.
I Toblach fick han det där kvittot han letat efter så länge – det gjorde att han vågade släppa ut krafterna som fanns därinne trots allt. Det gjorde att han nästan, nästan kunde slå Dario Cologna på upploppet.
Men: Det kommer fler lopp i Sotji. För Marcus Hellner har festen bara börjat.