Johansson: Nu är det dags för basketfest

Basketljud. Bollen lämnar händer och surrar genom luften som en uppretad svala i kamikazedykning. Den fastnar i andra händer med en sugande, nästan tuberkelmättad inanding. En studs, som första taktslaget i en ödessymfoni. Seglar ljudlöst genom luften, flyter över vridande huvuden, tysta skor, landar med ett stilla vrål i nätet.

När Pam Blomberg satte sin trea till 58–53 var Northland i brygga. När hon satte båda sina straffkast i anfallet efter var ena axeln i mattan. När Katie Bussey sköt eller passade bort anfall efter anfall där i inledningen av sista perioden var det här laget millimetrar från att förlora.

Till sist missade Anna Barthold två straffar och fick inte med sig en foul som hon skulle haft. Katie Bussey kastade bort en boll, förvisso hårt pressad. Det allra sista spelet , ett trepoängsskott för seger från Katie Bussey, var öppet men spelarna missade det.

Det här laget har spenderat de två första matcherna på marginalerna.

Nu var de plötsligt slut.

Är det något som Northland ska oroa sig för? Är det så det kommer att vara hädanefter? Jag tror inte det.

I de två första finalerna var Udominates spel för enahanda och laget saknade spetskompetensen på bakplan. Under i stort sett hela säsongen har Udominate spelat på samma sätt, med en väldigt tydlig och enkel idé: In med bollen till de stora spelarna, låt de vinna kampen under korgarna och göra enkla poäng. När Northland stängde igen under korgarna, när laget började dubbla och stundtals trippla på sina motståndare, fanns det en enkel lösning. Ut med bollen på golvet istället, låt Frida Aili och Pam Blomberg lösa biffen.

Det har gått smått för dem.

När Northland har haft problem har Katie Bussey, Martina Stålvant eller Miah-Marie Langlois faktiskt klivit fram – oavsett hur de dittills spelat under matchen. Udominates bakplan har inte klarat av att göra samma sak.

Inför den här matchen gick Mikael Blomqvist ut med en krigsförklaring. Det skulle bli fult och fysiskt, det skulle bli hockeybasket. Det stämde, det var en stundtals brutal match, men jag tycker ändå inte att Udominates tränare fick ut det han önskade av tacklingarna. För medan Lina Pikčiūtė sprang över Anna Barthold satte Josefin Vesterberg näven i ansiktet på Pam Blomberg. Det var hårt och brutalt på ett kamratligt sätt och de enda som såg ut att vantrivas var domarna.

Jag såg inga tydliga linjer som pekar på att Udominate hittat nycklarna till att luckra upp Northlands spel. Hemmalaget gjorde samma sak som de gjort under de första två matcherna, bara med lite högre frenesi i försvarsspelet. Det skakade till lite i Tillmans guardbesättning, visst, och Northlands bakplan klev inte fram som den brukar i sista perioden.

Men jag tror att det snarare handlar om ett olycksfall i arbetet än en genomgående förändring.

Northland saknade stora Emily Correal, Northland gjorde sin sämsta match i finalserien medan Udominate gjorde sin överlägset bästa. Ändå var Northland bara ett missat skott, kanske två, från att vinna. Jag vet hur de här spelarna brukar göra – och det direkt stinkande skytte som Stålvant, Barthold och Bussey visade upp i dag kan omöjligt hålla i sig i två matcher till.

Därför kommer Northland att vinna. De har en högre växel än så här – det har inte Udominate.

– Mina spelare kommer att vara redo nästa match. Det garanterar jag, sa Tillman.

Det är nog säkrast.

Udominate lyckades till slut ta en vinst med exakt det spel som gjort dem till grundseriesegrare. Det överraskade inte, men det gav definitivt spelarna lite rakare ryggrad. Det sista Northland behöver är att bjuda dem på en avgörande match på hemmaplan.

Den här serien ska avgöras i kväll.

Nu är det dags för nästa fest.