Då ryste Charlotte Kalla av välbehag - nu äter skidstjärnan antibiotika

Den här krönikan var tänkt att ha fokus på ishockeyn och kvartsfinalen mellan Mattias Öhlund och Lubomir Bartecko, men i OS händer alltid oväntade saker och då är det bara att ställa om siktet blixtsnabbt.
Oftast har det ju varit underbara händelser - men den nyhet som nådde mig för ett par timmar sedan var allt annat än rolig.

Anna Haag sjuk. Har isolerats i OS-byn och missar stafetten.

Charlotte Kalla och Magdalena Pajala på väg att bli sjuka.

Hela det svenska stafettlaget ser ut att slås i spillor.

Ja, det är ju frågan just nu: om man över huvud taget får ett lag på startlinjen. Och om man får det lär det inte vara ett lag som kan slåss om medaljer.
Anna Haag blev förmodligen smittad av sin sambo Emil Jönsson, vars OS varit en enda stor bedrövelse.
Och när både Kalla och Pajala ungefär samtidigt började känna sig hängiga är det ganska naturligt att man börjar fundera på skräckscenariot: att resten av skidtruppen däckas.
Därför vet jag faktiskt inte om Hellner och de andra i herrlaget verkligen kan köra stafetten i dag. Hittills har inga nyheter rapporterat om motsatsen, men risken finns onekligen att fler har insjuknat.

Svenska OS-truppens viktigaste person just nu är läkaren Klas Östberg.

Charlotte Kalla och Magdalena Pajala kördes tydligen snabbt hit till Whistler där Sverige har ett hus i beredskap, just om sånt här skulle hända. Det är bara att hoppas att förkylningen inte bryter ut. I så fall är OS över för deras del.
När jag tänker tillbaka på tjejernas sprintsilver så tyckte jag faktiskt att Anna Haag inte riktigt var sig själv. Normalt borde hon vunnit den där spurten, men eftersom både hon och Kalla var så överlyckliga efteråt slog jag ifrån mig tankarna på att allt inte var perfekt.
Med facit i hand borde jag nog ha frågat om hon verkligen kände sig hundra procent.
Nu utgår jag ifrån att hon inte var det, även om om det var först efter medaljceremonin som febern slog till.
Och OS tog en olustig vändning för Charlotte Kalla.
Det känns som om det var alldeles nyss jag pratade med henne om det fantastiska faktum att hon faktiskt är historisk att hon är Norrbottens största olympier genom alla tider.
Då sa hon att hon ryste av välbehag.
Nu äter hon antibiotika och om hon känner rysningar nu är det av en helt annan anledning.

Apropå OS-historia. Om Marcus Hellner kan åka stafetten i dag och om det blir guld - då är det plötsligt han som är länets störste olympier genom tiderna.
Men jag börjar vänja mig med att skildra odödlig idrottshistora. Jag skriver gärna ytterligare en krönika på det ämnet.


Då tar vi det som den här krönikan verkligen skulle handla om: kvartsfinalen i ishockey mellan Sverige och Slovakien.
Mattias Öhlund mot Lubos Bartecko.
Om jag inte blir sjukdomsreporter på heltid är min plan att ta mig ner till Vancouver och se matchen.
Sverige borde naturligtvis vinna, men särskilt lugn är jag inte. Slovakien har de där spelartyperna som har skrällpotential. Pavol Demitra, Marian Hossa, Richard Zednik och Michal Handzus är världsspelare som kan göra mål mot vilket försvar som helst.
Men bredden och målvakten bör ta oss till semifinal.
Plus Nicklas Bäckström. Läste att han redan spås bli hela turneringens MVP och efter det jag såg mot Finland är jag inte främmande för tanken.
Bäckström är i dag en av världens fem bästa spelare. Trots att han bara är 22 år.

Och även om Lubos Bartecko ligger mig varmt om hjärtat så är inte kärleken gränslös.
Slår han ut Tre Kronor blir jag riktigt, riktigt besviken.
Så ge fan i det, Lubos.

Helena Jonssons OS blev en bedrövelse och det lär analyseras länge vad som egentligen hände här i Whistler. I stafetten fick hon i alla fall visa vilken världsåkare hon är, men att åka hem utan medalj fanns nog inte ens i hennes föreställningsvärld.

Kuslig symbolik: första gången solen bröt igenom här i bergen var samma dag som Kalla tog sitt guld. Sedan har jag inte sett ett moln på himlen. Men i dag kom de mörka molnen och prognosen lovar regn i flera dagar.