Vernissager och boksamtal avlöste varandra under Jokkmokkks marknad.
Skratten ljuder högt när författarna Sigbjörn Skåden och Tina Harnesk samtalar med journalisten Pia Sjögren.
De båda författarna på scenen är gamla partyvänner som kan bjuda på minnen av fejk-id och påskfirande i nordnorska Kautokeino.
Trots skratten är det allvarliga ämnen som lyfts inne på Tjállegoahte, författarcentrum Sápmi.
– Naturen är som mamman, som tas för given alltför ofta, säger Tina Harnesk, när de pratar om markernas betydelse i sina senaste böcker.
Den som läst Tina Harnesks två böcker vet att hon inte räds att skratta i eländet. Allvarliga ämnen avhandlas med en stor portion humor.
– Det är nog sådan jag är. Jag har svårt att skratta om det inte finns en botten av allvar, om det inte finns ett djup så ser jag inte riktigt humorn heller. Å andra sidan så gör humorn också mycket för allvaret. Humor kan ju vara ett minst lika effektivt vapen än ilska när man vill nå något. Jag har använt humorn mycket som vapen.
Bokkaraktären Henrietta från hennes andra bok, "Mödramärg", kommer på tal. Det är en kvinna under 1600-talet som Tina hört berättas om, som hade en särskild taktik för att få gruvan att gå dåligt.
– Hon bosatte sig i mina hjärtetrakter på 1600-talet med sin hembränningsapparat. Hon hade stuckit från silvergruvan i Kvikkjokk med mål och mening att försöka hindra gruvan att bli vinstdrivande. Hon söp systematiskt ner skjutskarlarna för att de skulle missa de anslutande skjutsarna.
Författaren Tina Harnesk på hemmaplan - i marknadsvimlet
Vi går ut i vimlet som råder då det är marknad. Henrietta stannar kvar i minnet ett tag.
– Helt ensam, mitt ute i ingenstans med sin hembränningsapparat gjorde hon motstånd. Och jag tycker det är häftigt. Jag är väldigt förtjust i att läsa och skriva om kvinnor som inte försöker passa in utan som går sin egen väg.
Hennes debutbok "Folk som sår i snö" kom 2023. Den vann "Årets bok" och är snart översatt till 22 språk.
Tina Harnesk, 40, bor med sin man och sina barn utanför Arvidsjaur. När boken släpptes jobbade hon som biblioteksassistent inne i Arvidsjaur. Trots en kärlek till biblioteksjobbet så lämnade hon det fasta jobbet för att satsa på drömmen, att berätta sina berättelser.
– Man kan i efter hand tycka att det är galenskap att säga upp sig i dessa tider när man har familj och allt att försörja. Men boken såldes till så många länder så jag behövde jobba mot de förlagen och behövde gå ner i tid. Och jag kunde inte välja bort skrivandet när jag nu hade öppnat slussarna.
Plötsligt stod resor och möten med förläggare och översättare på schemat. Blandat med intervjuer och boksigneringar.
På gatorna i hemmaorten Jokkmokk.
– Det är både skrämmande och skitkul. Det är jätteläskigt att tänka att allt jag skriver från och med nu kanske floppar. Jag kanske inte kan försörja mig på det och vad gör jag då? Det bubblar ju för fullt i huvudet av karaktärer och berättelser. Jag skulle ju vara omöjlig att ha att göra med.
Hon har inte bara jobbat på ett bibliotek. På det gamla biblioteket i Jokkmokk, som brann ner 2003, var hon stamgäst.
– Jag älskade ju biblioteket som barn. Det var en skattkammare. Där fanns både böcker man läst hundra gånger och nya böcker. Det kändes som att jag alltid kom därifrån med mer än vad jag kunde bära. Jag tyckte också det kändes som en fristad på ett sätt. En lycklig plats att vistas på. Man är nära andras ord, bilder och berättelser.
Utanför det nuvarande biblioteket i Jokkmokk är det lugnare än på marknadsområdet. Vi går dit men det är fredag eftermiddag och biblioteket är stängt.
Biblioteket i Jokkmokk.
– Bibliotek är både en rikedom och en rättighet i ett samhälle. Och något vi ska vara väldigt rädda om. Det är en plats för fri åsiktsbildning och förkovring. Och det är en tillflyktsort för många.
Vi fortsätter att prata om hur man går vidare efter en succé.
– De pratar mycket om den svåra andra boken när det gått bra med den första. Men jag hade aldrig någon prestationsångest. Mycket på grund av att jag redan hade börjat med min andra bok redan innan den första kommit ut. Jag tror också att min bakgrund på bibliotek hjälpte mig. För jag tycker det är vettigt att man tycker annorlunda och olika om böcker. Jag tycker det är ett sundhetstecken att alla inte älskar samma saker.
Men helt lätt var det inte.
– Jag fick min kris, när all research var gjord och jag insåg att jag behövde välja bort delar. Det var så många vittnesmål om hemskheterna på 1600-talet, det var så många galna grejer som hände och det var mina egna förfäder det handlade om. Jag hade svårt att skala av och kände:
"Vad fan har jag gett mig in på? Kunde jag inte nöjt mig med en bok?"
Tina Harnesk på Tjállegoahte, efter boksignering.
Nu är tredje boken påbörjad och kommer utspela sig i Arjeplog. Med historiska tillbakablickar också där.
– Jag gillar när man blickar bakåt för att förstå var man är på väg. Jag tycker det är begripligt att vända sig bakåt till de som gått före för svar. Alla svar har de inte men man kan lära av hur det varit och blivit. Där tycker jag vi har väldigt mycket läxor att lära, kanske framförallt hur samhället behandlat den samiska befolkningen.
Hon fortsätter:
– Den största insikten jag fått är att de historiska misstagen aldrig har upphört. Synen på markerna och samernas kamp att skydda sin kultur, är densamma. Det är samtidigt hoppfullt att se att motståndet alltid funnits där. De gjorde uppror och motstånd på 1600-talet, på sitt eget sätt.
Kommer det med någon Henrietta i nästa bok?
– Jag hoppas det. Jag gillar ju de mustiga kvinnokaraktärerna som tar plats, säger Tina Harnesk, författaren från Jokkmokk.
På väg från den senaste boksigneringen i Jokkmokk.
