Öppettider på den gamla goda tiden.
Klockan närmar sig halv elva på kvällen och kön ringlar sig en bit ner på parkeringen. Huttrande trängs festklädda besökare för att ta sig in i värmen.
Plötsligt smäller dörrarna upp.
Blickarna från de förväntansfulla riktas på ett ögonblick mot ordningsvakten som ilsket morrar några väl valda ord till en överförfriskad man. Med ett bastant grepp om mannens ena arm avvisar vakten honom.
I nästa ögonblick vänder han blicken mot de främsta i kön:
– Vi tar fem till. Välkommen!
Det är långfredag 1983, och Björnfällan är sprängfylld av festsugna människor.
Framgångsvågen för konceptet uppe på lågfjället några kilometer söder om centrala Gällivare verkar aldrig ta slut.
Det är här alla vill vara.
Det är här det händer.
Göran Remahl minns världscuphelgen på Dundret 1983 med värme.
En dryg månad tidigare har Gällivare och grannorten Malmberget dansat under en magisk helg när världscupen i alpint hälsat på. Ingemar Stenmark är den hetaste idrottsmannen i Sverige och hans dueller med Phil Mahre, Piero Gros och Marc Girardelli är på allas läppar.
Det blir en formidabel succé.
Drygt 20 000 åskådare trängs vid pisten när slalomstjärnorna dansar ner för branten.
Då är den i dag 75-årige Göran Remahl vd för verksamheten på Dundret.
– Det var ett fantastiskt arrangemang och det blev en succé som var viktig för invånarna i Malmfälten. Du vet, det var på den tiden som LKAB:s existens stod på spel. I en tid när allt var mörkt, då blev världscuphelgen ett ljus. Det var en injektion för självkänslan. Det var viktigt, säger Remahl när vi träffar honom på ett kontor på Bergnäset i Luleå.
Leende konstaterar han sedan:
– Det var ganska bra att vara norrbottning den helgen, och svenskarna gjorde det så oerhört bra. Så bra hade de aldrig varit tidigare. Vi hade en tävlingsorganisation som var "outstanding". Vi hade även oerhört duktiga människor utanför själva arrangemanget.
Det här är något som Göran Remahl trycker på flera gånger under intervjun. Personalens betydelse för framgångarna uppe på Dundret.
Göran Remahl visar upp tidningsklipp som han sparat när NSD besöker honom på hans kontor på Björnfällan.
Hans roll inför och under världscuphelgen är organisation och marknadsföring. Han myntar bland annat begreppet Top of Europe och organisationen säljer reklamprylar i form av mössor och andra ting för 4,5 miljoner kronor.
– Vi tjänade pengar.
Då har Göran Remahl haft ett fast grepp om rodret på Dundret som vd under sex år. Han har lockats upp till Malmfälten för ett årslångt uppdrag men kommer att blir kvar i 20 år.
Vid den här tiden drivs verksamheten på Dundret av en stiftelse där Gällivare kommun, Gällivare SK och friluftsfrämjandet ingår.
– Jag sa till dem när jag började att jag tyckte det fanns så fina förutsättningar att man borde satsa. Antingen gjorde man det eller så hade man Dundret som en kommunal aktivitetsanläggning.
Det blir som Göran Remahl vill, en storsatsning.
En ögonblicksbild någon gång på 1980-talet när Dundret och Björnfällan glänste.
Pisterna på Dundret var grunden till den verksamhet som Göran Remahl drev i ett antal år. Den högra bilden är tagen under storhetstiden.
Med hjälp av staten och ett så kallat Norrbottenspaket ordnas finansiering till en utbyggnad. Samtidigt utökas flygtrafiken till Gällivare.
Då finns det redan 40 uthyrningsstugor intill Björnfällan som stått färdig 1972.
Den 13 december 1980 invigs Nya Dundret med restaurang, konferensvåning och ytterligare 50 stugor.
Samtidigt uppförs en ny lift, den så kallade Toppliften.
Från en omsättning på 2,5 miljoner när Göran Remahl inleder sin bana landar siffrorna tre år senare på 22 miljoner.
– I början på 1980-talet hade Dundret en årsmedelbeläggning på 63 procent. Det var högre än Idres och flera andra av de stora anläggningarna i Sverige.
Vi tog egentligen all marknad som fanns i Gällivare
Göran Remahl, före detta vd och ägare av Dundret.
Ett 100-tal anställda har då sin sysselsättning uppe på Dundret. Det är den tredje största arbetsgivaren i kommunen. Bara gruvorna är större.
– Vi var den tredje största arbetsgivaren efter gruvorna, säger Göran Remahl.
Krogkvällarna drar under storhelgerna till sig över 1 000 besökare. Under vårsäsongen är det full fart redan från eftermiddagen då festligheterna inleds med after ski.
Restaurangen med 600 bordsplatser är fullbokad under högsäsongen, flera dagar i veckan.
– Jag minns att stuggästerna kunde klaga över att de inte fick plats, säger Göran Remahl med ett leende.
– Vi tog egentligen all marknad som fanns i Gällivare. Diskoteket i bottenvåningen var vår konferenssal. Där kunde vi ha konferens på dagen, och diskotek på kvällen. Jag känner mig lite stolt över vad vi gjorde där uppe.
Året efter världscupsuccén lämnar han Dundret för att fokusera på ett hotell nere i stan som han nu är ägare till.
En skylt visar vägen mot liftarna även i dag, trots att skidåkarna knappt har en anledning att besöka Björnfällan.
Men han kommer att återvända.
1989 köper han anläggningen och bolaget Nya Dundret AB bildas.
– Alldeles för dyrt och vid fel tidpunkt. Två veckor efter att jag skrivit på pappren steg räntan till 500 procent.
Finanskrisen skakar Sverige. Men Göran Remahl lyckas hitta en väg ut ur krisen, långt i öster.
Den japanska marknaden.
Helt plötsligt börjar pengarna rulla in i igen.
– Vi hade 90 procent av alla japanska övernattningar i Sverige mellan oktober och slutet av mars. Man åkte direkt från Tokyo, Osaka och Kyoto till Dundret.
I en tid när allt var mörkt, då blev världscuphelgen ett ljus. Det var en injektion för självkänslan.
Göran Remahl, före detta ägare av Dundret.
Han inleder även ett samarbete med Ishotellet i Jukkasjärvi.
Det blir en fullträff.
– De bodde hos oss och så besökte de ishotellet. Taxi sålde resor från Dundret till ishotellet för 350 000 kronor i månaden.
I början av 1992 tar Göran Remahl plats på magasinet Bon Appétits första sida.
Göran Remahl framför brasan i den intima restaurangen Idet som fanns på Björnfällan som ett komplement till den stora huvudrestaurangen. Den högra bilden är tagen på hans arbetsplats i dag.
På bilden har han Dundretbjörnen vid sin sida, en symbol för hela verksamheten och som han är mannen bakom.
Rubriken är Ljuset från norr följt av en beskrivning av honom.
"Här är han kung, en regent som med fast hand, fantasi och stor beslutsamhet byggt vinterturistens paradis. Lär av hans framgång."
En bit in på 1990-talet omsätter Dundret nästan 40 miljoner kronor.
De bästa åren är antalet gästnätter mellan 60-80 000. I genomsnitt stannar turisterna två till tre nätter vilket i runda slängar innebär 30 000 besökare.
Under några säsonger tar även ett 15-tal olika landslag på snösäkra Dundret för att slipa formen inför tävlingssäsongen.
– Vi behövde inte förhandla om priset. Frågeställning var vilka förhållanden vi hade. Då måste man ta anständigt betalt, säger han.
Men allting tar slut våren 1996.
Björnfällan ger ett slitet intryck i dag. Annat var det på glansdagarna.
Vi var den tredje största arbetsgivaren efter gruvorna.
Göran Remahl, före detta vd och ägare av Dundret.
Flygbranschen avregleras samtidigt som Göran Remahl hamnar i konflikt med banken.
– Det var svåra tider efter finanskrisen och så tog banken centralt beslut om att dra in tidigare beviljade lån, trots att vi hade ett helhjärtat stöd från den lokala banken.
Det leder i förlängningen till att Göran Remahl tvingas begära Nya Dundret AB i konkurs.
Glansdagarna är över.