Ann-Helén Laestadius i Silkimuotka
I Silkimuotka, strax söder om Nedre Soppero, finns lugnet. Och lugnet hemma hos föräldrarna kan behövas efter boksläpp ute i Europa.
– När jag var i Milano var det helt fullsatt i salen vi var i. I Paris var jag på förlagets 80-årsfest, det var mycket folk. Jag var den enda författaren som fick presentera min bok där. Det var jättestort. Jag var också på en nordisk bokhandel i Paris och det var fullsatt där.
Tar emot pris i Lyon, Frankrike.
Ann-Helén Laestadius med tolk, från bokfesten i Paris.
Hur var det?
– Det var jätteroligt. Det är verkligen så kul att höra hur de läser böckerna, vad de ser och intresset för det samiska, Kiruna och livet här uppe.
Boken Skam, som kommer efter de prisade böckerna Stöld och Straff, behandlar både rasism och religionens grepp.
– För mig är det här som en cirkel. Den första boken är kopplad till renskötseln som är mormor och morfars historia, och många generationer bakåt. Den andra boken var mammas generations historia med nomadskolan och nu kommer min generations historia, säger Ann-Helén Laestadius.
Är den här boken mer personlig?
– Ja det är den, men det är väldigt viktigt för mig att säga att den inte är självbiografisk. Som i alla mina böcker finns delar som är självupplevda. Men huvudpersonen Marina är en helt fiktiv person. Det finns så klart likheter. Hon växte upp på Bromsgatan där jag växte upp. Hon gick på bolagsskolan och hon har inte det samiska språket. Men det finns många skillnader, som hennes starka självförakt under uppväxten. Mycket kopplat till det samiska men också till det religiösa, att hon haft laestadianer i släkten som påverkat henne mycket och faktiskt skrämt henne till att bli en rädd person på många sätt.
Bokens huvudperson Marina kommer hem efter ett år i Stockholm, dit hon hade flytt på grund av en tidigare händelse. Men hon vet också att kvar i Kiruna finns folk som är arga på henne, som är upprörda över det som har hänt.
– Jag har skrivit de här böckerna för att jag vill att folk ska prata mer om sina upplevelser. Och det är kanske lättare att börja prata utifrån en bok man läst.
Kärnan ligger i minnen av att växa upp och inte våga stå för vem man är på grund av hårda ord och blickar.
– Jag slutade skämmas efter skoltiden. Jag vet att vi är väldigt många som har samma erfarenhet av att ha förlorat sitt språk och av att växa upp i Kiruna på sjuttio- och åttiotalen och känna att det är väldigt tufft att vara den man är. Jag skriver i första hand för samer men också för tornedalingar och Malmfältsbor, alla vi som bor här. Jag vill att man ska hitta sig själv, sitt sätt att vara och tänka.
Ann-Helén Laestadius där hon hittar både lugn och kraft.
Många har hört av sig sedan 2021 då den första boken i trilogin släpptes, Stöld, som sedan filmades av Netflix och visades över hela världen.
– Många berättar om sina egna upplevelser. När jag skrev den här boken så var det en som hörde av sig och sa att ”jag växte upp i ett hem där jag lärde mig att hata samer och det följde med mig i livet”. Och det är så tragiskt. Men det är fint när folk hör av sig.
Hon har bott i Stockholm och Solna i drygt 25 år. Att tänka tillbaka på hur det var i Kiruna under uppväxten har också varit nostalgiskt då många platser inte längre finns kvar. Hon har tagit hjälp av Kirunaborna på sociala medier för att få detaljerna rätt.
Bilden förändras. Den gamla trappan mellan Kupolenhuset och kvarteret Ortdrivaren finns kvar i det som nu blir gruvstadspark, i gamla centrum.
– Det är så fint med deras engagemang. Jag tackar Kirunaborna särskilt i boken för det. Det är jätteroligt. Som med uttrycket: att vara på kurri, var det kommer ifrån. P4 Norrbotten tog upp det och det var så fint. Jag är tacksam över att alla varit så engagerade och hjälpsamma. Boken är också ett minne för mig över ett Kiruna som snart inte finns. I den här boken har jag verkligen velat ha med de platser som betytt mycket för mig. Att passa på att beskriva dem så de finns sparade.
Gamla centrumkärnan i Kiruna som det ser ut idag.
Ann-Helén Laestadius pappa smyger in i hallen. Föräldrarna har vant sig vid att det dyker upp journalister när dottern är på besök.
Och det är hit till Silkimuotka hon måste både när hon behöver vila och när hon ska börja skriva.
– Jag har en sten vid Lainioälven, vid forsarna. Där har jag stått mycket när jag skrev den här boken. Den är nästan magisk den platsen, det händer saker där. Jag hör karaktärerna och får idéer.
Kaffe med mamma.
Hon har en ny bok på lut. Huvudkaraktären har kommit till henne och hon har köpt ett nytt och fint skriv-block för att starta igång den nya skrivprocessen. Men hon vill inte stressa med den.
Med boken Skam har hon på slutet jobbat vissa veckor måndag-söndag 9-21.
Vad blir det härnäst?
– Först ska jag andas och bara vara så mycket det bara går, utöver en hel del författarbesök. Det blir kanske fler utlandslanseringar. Sedan är det ju den här fjärde boken som är helt fristående som finns i tankarna. Men jag har lång deadline på den, medvetet satt för att jag ska hinna andas.
Hon lägger till:
– Det där är bland det värsta som finns, man har precis skrivit klart en bok och då säger folk: vad blir det för nästa bok? Så säger alla, både journalister och andra man pratar med. När kommer nästa? Gode gud låt mig andas, läs den här nu först, säger hon med ett skratt.
– Men det är jätteroligt och fint att folk är intresserade.
E45an förbi byn Silkimuotka, vid sjön Vuoksujärvi.