Hanna vill berätta sin historia för att uppmana fler som drabbas av liknande händelser att våga slå larm i tid.
Hanna, som egentligen heter något annat, är i dag i 30-årsåldern och beskriver ett liv som började med en barndom som trasades sönder av en kriminell och missbrukande pappa och mammans medberoende, som hon själv också blev en del av. Hon blev sjuk i anorexi redan i 12-årsåldern, men vård fick hon först många år senare. Hanna beskriver en vuxenvärld som borde ha sett och reagerat, men som förblev tyst.
– Min mamma och jag har jättebra kontakt med varandra i dag, men hon var ju också fast i ett liv med pappas missbruk. Allt det här visste min behandlare och han använde det för att kontrollera och skada mig.
Det var 2019 som hon för första gången kom i kontakt med mannen. Han arbetade inom den så kallade dagvården, som Hanna gick hos. Vården består i princip av att ätstörningspatienter går och äter under övervakning varje dag. Hon märkte snart att mannen intresserade sig särskilt för henne.
– I början tyckte jag att han var jättesnäll och det verkade som om han verkligen brydde sig om mig och hur jag mådde. Han ville vara en del av min vård och började boka in samtal med mig när jag var på dagvården.
Hanna reagerade över att mannen gick in som behandlare, då hon redan hade en annan kurator som hon gick hos och som hade ansvaret. Men det dröjde ett tag innan hon riktigt förstod att allt inte stod rätt till.
– Jag märkte att han flyttade sin stol närmare min när vi satt tillsammans. Han rörde vid mig och började prata om att vi borde ses och göra saker tillsammans, som att se en film. Jag tänkte att: var ska vi göra detta?
Hanna, som egentligen heter något annat, har varit sjuk i anorexi sedan 12-årsåldern.
Hanna sitter i soffan hos sin vän, som vi kan kalla för Lisa. Lisa har funnits vid Hannas sida ända sedan högstadiet, då hon var hennes skolkurator. Därefter fortsatte de att ha kontakt och i dag är Lisa ett livsviktigt stöd för Hanna, de betraktar sig som systrar. Men inte ens för Lisa vågade hon berätta vad hon utsattes för under tiden som det pågick.
– Jag kunde aldrig berätta om det här i samtalen med min ordinarie behandlare heller, eftersom han läste allt som rörde min vård i min journal. Han visste ju också allt om hur min pappa var och hur jag blev behandlad under min uppväxt. Det utnyttjade han.
Hanna beskriver det som en process där gränserna gradvis flyttades fram. Mannen sade till henne att om hon fick svår ångest så kunde hon skicka meddelanden till hans privata mobiltelefon. Hon hade vid den tiden svåra panikångestattacker och kontaktade honom vid flera tillfällen för att få stöd. Vid den här tiden var hon underviktig och väldigt kognitivt påverkad av sin sjukdom, något han visste eftersom han hade full insyn i hennes journal.
Det var när Hanna kom under vård i södra Sverige som hon äntligen vågade berätta om vad som hänt henne.
Efter en tid började mannen ta initiativ och sms:ade Hanna. Plötsligt en kväll ville han ses. Han ville komma hem till henne.
– Jag tyckte att det var jättekonstigt, men jag kände att jag inte kunde säga nej. Min mamma var hemma, men han bad mig komma ut till hans bil. Där satt vi och han började prata om hur ensam han var och att han behövde prata.
Under samtalet tog han Hannas hand. Hon blev rädd och visste inte hur hon skulle ta sig ur situationen.
– Jag kände att det verkligen inte var okej, men om jag hade sagt något kanske min vård skulle ha påverkats. Jag intalade mig att han bara ville vara snäll, men där i bilen försökte han också kyssa mig.
När pandemin bröt ut blev mannen sjuk i covid och de sågs inte på flera veckor. Vid ett tillfälle fick Hanna en lång kärleksförklaring via sms, där mannen beskrev att hon var det finaste som hänt honom och att han inte klarade sig utan henne.
– Jag svarade honom att det han skrev gav mig ångest. Han visste ju hur jag led av det.
– Det var inte någon lätt ångest du hade heller, utan mycket allvarliga och långvariga panikångestattacker, inflikar Lisa.
Hanna kände det som om hon fastnat i en fälla, att det inte fanns någon återvändo. Hon anklagade sig själv och var övertygad om att ingen skulle tro henne om hon berättade. Mannen var mycket omtyckt på arbetsplatsen.
Hanna säger själv att hon i åratal har normaliserat psykisk misshandel och att det bidrog till att hon inte förstod direkt vad hon utsattes för.
När han kom tillbaka till jobbet efter sin sjukdomstid fortsatte han att ha enskilda samtal med Hanna, under förespegling att det var en del av terapin som ingick i hennes vård. Han ville att hon skulle sitta i hans knä under samtalen och till slut började han ha händerna innanför hennes kläder.
– Vid ett tillfälle kom en kollega till honom in genom dörren. Efteråt har hon sagt att hon borde ha reagerat över det hon såg, men det gjorde hon inte då.
Mannen verkade inte särskilt rädd för att bli upptäckt, även om han vid flera tillfällen sade att han riskerade sitt jobb och att han egentligen inte fick göra som han gjorde. Hanna delade inte hans känslor alls i början, men sedan blev hon alltmer beroende av honom.
– Hans beteende mot mig påminde mycket om hur jag blev behandlad under min uppväxt. Han var varm och kärleksfull, för att sedan växla till att bli kallsinnig och sluta höra av sig. På något sätt tyckte jag om att han gjorde mig illa, så jag slapp göra illa mig själv.
2021 blev Hanna inlagd på psykiatrin, eftersom hennes mående var i botten. Mannen kom och hälsade på henne och förklarade återigen sin kärlek.
– Han anklagade mig ofta för att inte vilja bli frisk och menade att jag inte kämpade tillräckligt. Samtidigt förstod jag att han ville att jag skulle fortsätta vara sjuk, för att han skulle kunna behålla kontrollen över mig.
Från början trodde jag att han ville vara snäll
Hanna, patient vid ätstörningsenheten
På frågan om hon var rädd för mannen tvekar hon en stund innan hon svarar.
– Jag var inte rädd för att han skulle utsätta mig för fysiskt våld, men jag visste ju att han ville bryta ned mig psykiskt. Samtidigt är jag normaliserad i psykiskt våld på grund av min uppväxt.
Mannen började även berätta om sina egna problem och hur svårt liv han haft. Snart upplevde Hanna att rollerna blev ombytta. Hon fick vara terapeut åt honom. Relationen blev som ett förhållande. Han fick henne att komma hem till honom och de var intima med varandra, fast hon egentligen inte ville.
– Jag var i så dåligt skick rent fysiskt, det gjorde mest bara ont. Men då var det liksom för sent, jag klarade inte av att säga nej till honom.
Det som är särskilt svårt för Hanna att hantera är att hennes möjligheter att bli frisk försämrats på grund av det trauma hon gått igenom.
För Hanna blev situationen alltmer desperat och hon såg ingen utväg. Hon började fundera över att ta sitt eget liv. Hon försökte begränsa umgänget med mannen och såg till att slippa helgpermissionerna från sjukhuset. Mannen sade åt henne att det snart inte fanns några alternativ kvar för henne gällande behandlingen, att hon var ett hopplöst fall. Han sa att alla i personalen på avdelningen tyckte samma sak.
Till slut var det en läkare som inte hade varit inblandad i Hannas vård tidigare som föreslog att hon skulle åka till ett privat behandlingshem i södra Sverige. I augusti 2023 reste hon dit och det blev också slutet på relationen med mannen. Eftersom han inte hade tillgång till behandlingshemmets journalsystem upphörde också en del av hans kontroll. Efter en tid vågade Hanna berätta för sin nya behandlare vad hon blivit utsatt för.
– Det var svårt för mig att berätta, eftersom jag kände mig så otroligt dum som hade låtit mig utnyttjas. Mitt förtroende för sjukvården har inte blivit starkare efter det här.
Där i bilen försökte han kyssa mig.
Hanna
Patient vid ätstörningsenheten
Den nya behandlaren uppmanade Hanna att berätta för chefen på ätstörningsenheten i Sunderbyn och därefter polisanmäla mannen. Hon informerade chefen och dagen efter blev mannen avstängd från jobbet. Regionen påbörjade en utredning.
– Jag blev bemött på ett bra sätt, men efter att jag gjort anmälan hörde ingen från regionen av sig och jag märkte att det inte var önskvärt att jag pratade om det här. Jag borde ha fått mer information under utredningens gång, men istället blev det jag som fick jaga efter svar. Jag hade velat veta vad jag har för rättigheter, det är ju en vårdskada jag har fått, anser jag.
När utredningen var klar fick mannen sparken från jobbet. Brottsrubriceringarna i polisanmälan blev våldtäkt och dataintrång.
– Det var först när jag vågade berätta för andra och såg deras reaktioner som jag förstod hur stört det var, det som jag hade varit med om. Jag förstod inte själv att rubriceringen kunde bli våldtäkt.
"Han var varm mot mig och stängde mig sedan ute i kylan. Han visste att den sortens beteende skulle ge mig svår ångest", säger Hanna.
Dagen före julafton förra året fick Hanna besked om att polisutredningen gällande våldtäkt hade lagts ned på grund av brist på bevis. När det gäller utredningen om dataintrånget fick Hanna nyligen beskedet via sitt målsägandebiträde att mannen har erkänt att han varit inne i hennes journal, utan att ha rätt till det. Han har godtagit ett strafföreläggande och därmed väcks inget åtal. I dag har han ett nytt arbete.
– Han får fortsätta att leva sitt liv nästan som vanligt, trots att han tog så många år ifrån mig. Det är svårt att känna förtroende för sjukvården igen, när jag blev så otroligt sviken. Det som hände har kraftigt försämrat min prognos att bli frisk.
Hur mår du i dag?
– Psykiskt ganska dåligt, men fysiskt har jag blivit bättre. Jag fick en otroligt bra vård på behandlingshemmet och det är jag tacksam över. Jag vill berätta min historia för att det är viktigt att vi vågar prata om sådant här. Jag är säker på att jag inte är den enda patient som har råkat ut för övergrepp inom sjukvården och om han hade fått jobba kvar hade han kunnat utsätta någon annan.
Hanna betonar att hon inte beskyller hela verksamheten på ätstörningsheten för det som hänt.
– Det handlar om en mans makt och kontroll.
Hanna hoppas på ett friskare liv, men konstaterar att flera års vårdinsatser i princip förstördes av det hon blev utsatt för.
Mannen avskedades av Region Norrbotten i mars förra året och hans anställning upphörde omedelbart efter det. Ann-Sofie Schäufele är tillförordnad divisionschef för psykiatrin inom Region Norrbotten. Hon kommenterar inte det enskilda fallet, men säger att det finns tydliga rutiner för hur sådana här händelser ska hanteras.
Det var vid ätstörningsenheten på Sunderby sjukhus som Hanna gick för så kallad dagvård.
Vilka åtgärder vidtar ni för att liknande händelser inte ska inträffa igen?
– Vi jobbar förebyggande med värdegrundsarbete, etik, information om policys och rutiner och egna utbildningar. Det görs i hela Region Norrbotten för att ge våra medborgare en god och säker vård. Om något ändå inträffar gör vi en anmälan om avvikelse. Om det handlar om en legitimerad yrkesutövare som utgör en patientsäkerhetsrisk anmäler vi det till IVO. När vi utreder händelsen kan chefsöverläkaren bedöma om händelsen ska lex Maria-anmälas. Den berörda verksamheten vidtar alltid de åtgärder de kan för att förhindra att liknande händelser inträffar igen.
Hur säkerställer ni tryggheten för era patienter som ju är en särskilt utsatt grupp?
– Vi är tydliga med vad som gäller när man har patientkontakt, både hur man ska bete sig och vad man får och inte får göra. Relationen mellan en patient och den som jobbar i vården måste vara yrkesmässig. Om man bryter mot detta kan det leda till arbetsrättsliga åtgärder samt att man även kan förlora sin legitimation. Vi kontrollerar även belastningsregistret vid nyanställning.
Ann-Sofi Schäufele, tillförordnad psykiatrichef, uppger att regionen har tydliga regler för vad som gäller och att relationen mellan anställd och patient alltid måste hållas strikt yrkesmässig.
"Hanna" upplevde det som att ni ville tysta ned händelsen, hur ser du på det?
– Vi kan aldrig uttala oss om enskilda patienter eller medarbetare. Jag förstår att det väcker känslor, men det finns orsaker till att vi är sparsamma med kommentarer. Vi måste följa de lagar, regler och överenskommelser som skyddar patienternas integritet och faktiskt även medarbetarnas rättigheter.
Det som hände har försämrat min prognos att bli frisk
Hanna, patient vid ätstörningsenheten