Pojken har, enligt mamman, sagt att han inte vill gå till skolan på grund av att det inte ger honom någonting att gå dit.
Händelserna ledde till ett vägledande beslut i Högsta förvaltningsdomstolen om att hemmasittare kan tvångsomhändertas.
Familjen bor i en kommun i östra Norrbotten och problemen började 2020. Pojken hade stannat hemma från skolan en längre tid och stängde in sig i sitt rum. I perioder tog han bort dörrhandtaget så att familjemedlemmarna inte skulle kunna komma in, och han kom bara ut när ingen annan var hemma.
Det orsakade konflikter i familjen.
– Jag har aldrig orsakat barnen skada, men det är klart att jag har varit frustrerad och arg. Jag har bankat på hans dörr och gormat ”gå till skolan”. Det blev en ständigt pågående konflikt mellan oss och jag nådde inte fram till honom, säger mamman.
Hon vände sig till socialförvaltningen i hemkommunen för att få hjälp.
– Jag ville ha föräldrastöd. Jag kände mig först stolt över mig själv för att jag faktiskt bad om hjälp. Vi var på några möten men pojken var mest tyst och jag upplevde inte att de lyssnade på mig, säger mamman, som tror att sonen har ett spelmissbruk.
Sonen fick gå på egna möten med socialtjänsten. I oktober 2022 beslutade socialnämnden att omedelbart omhänderta honom.
– Han hämtades med polisbil, jag fick inte ens säga hej då. Det var fruktansvärt, säger mamman.
Pojken hämtades av polisen. Bilden är en genrebild.
Pojken placerades först i ett akuthem i kommunen och i början av 2023 i ett familjehem i ett annat län.
”På grund av brister i omsorgen finns det påtaglig risk för att NN:s hälsa eller utveckling skadas. NN utsätter även sin hälsa och utveckling för en påtaglig risk att skadas genom ett socialt nedbrytande beteende”, står det i socialnämndens beslut enligt LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.
De påtalade bristerna i omsorgen handlade om hur mamman hanterat konflikten med pojken. I ett fall stod ord mot ord om vad hon i ett sammanhang ska ha sagt om problematiken. Mamman dementerade att bristerna skulle medföra risker för pojken, hon ansåg att det var det socialt nedbrytande beteendet som var skadligt. Men hon samtyckte till vårdplanen.
– Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag sade ja för att vi behövde hjälp, men vi fick ingen hjälp. Det fanns inte ens en handlingsplan kopplad till tvångsvården.
Hon hoppades att pojken skulle få samtalskontakt och hjälp med – om hennes misstankar stämde – spelmissbruket.
Efter att förvaltningsrätten och kammarrätten gått på socialnämndens linje överklagade pojken, som då var 15 år, till Högsta förvaltningsdomstolen, som valde att pröva frågan.
Förvaltningsrätten tar beslut om LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga).
Det som ansågs juridiskt intressant var om självvald isolering i hemmet och skolfrånvaro kan utgöra sådant socialt nedbrytande beteende som avses i LVU. Pojkens överklagan avslogs med minsta möjliga marginal, då rättens ledamöter inte var helt eniga om huruvida LVU var motiverat.
Drygt åtta månader efter familjehemsplaceringen fick pojken flytta hem igen.
– Jag är jätteglad över att han är hemma. Han är fortsatt hemmasittare och han spelar fortfarande mycket, men han drar sig inte undan familjen nu, säger mamman.
Föräldranätverket Rätten till utbildning tog i maj 2023 fram statistik som visade att elever som stannar hemma från skolan är ett växande problem.
När vi träffas har en ny orosanmälan upprättats eftersom pojken fortsatt inte går till skolan. Men vad den kan leda till är oklart. Det har hänt tidigare att hög skolfrånvaro använts som argument när unga tvångsomhändertagits, men det har inte funnits en tydlig praxis förrän nu.
– Min son har ändrat lagen.
Leif Gäverth, justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen, var med om att fatta beslutet att avslå pojkens överklagan. Han säger att de prövade fallet för att vägleda om huruvida hemmasittande kan vara ett socialt nedbrytande beteende.
– Att vara hemmasittare under lång tid räcker inte för att det ska anses vara socialt nedbrytande beteende. I det aktuella fallet fanns också en isolering från anhöriga och övriga samhället under ganska lång tid. Majoriteten av justitieråden, tre av fem, ansåg att man då kommit över gränsen där det kan anses vara ett socialt nedbrytande beteende, säger han.
Leif Gäverth, justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen.
Huruvida hemmasittare faktiskt är hjälpta av LVU eller inte, tog domstolen inte ställning till.
– Vi tittar på det lagliga utrymmet. Vilka insatser som kan hjälpa unga kan socialnämnden och säkert skolan arbeta med, säger Gäverth.
Högsta förvaltningsdomstolen prövade fallet för att vägleda, skapa praxis, om huruvida hemmasittande kan vara ett socialt nedbrytande beteende.
Domen kan påverka yngre hemmasittare som omfattas av skolplikten, och som avskärmar sig från både familj och skola. Klart är att det finns många unga hemmasittare.
Christian Wettergren är ordförande i föräldranätverket Rätten till utbildning. De tog i maj 2023 ut statistik ur frånvarorapporter för 350 000 barn och unga som visade att elever som stannar hemma från skolan är ett växande problem. På fyra år har antalet hemmasittare i Sverige fördubblats från 8 415 till 17 465 elever. Även antalet elever i riskzonen har ökat.
Christian Wettergren, ordförande i föräldranätverket Rätten till utbildning.
Christian Wettergren säger att det som pågår just nu är att skolorna generellt minskar stödet till eleverna, med resultatet att fler blir hemmasittare eller har hög frånvaro.
– Att samhället hotar med och ibland verkställer LVU gör inte saken bättre. För en ”vanlig” hemmasittare är det bara negativt, de rycks upp från sin trygghet, det hjälper inte alls dem. De här barnen behöver mer resurser i skolan och psykologhjälp, och pengarna som samhället använder för att placera de här barnen i familjehem kan i stället användas i skolan, säger han.
Mamman ångrar att hon sökte hjälp hos socialtjänsten.
– Det största misstaget jag gjort i mitt liv. Det som hände sedan utvecklade sig till en mardröm, det värsta jag varit med om, och det har skadat hela min familj. Det gör ont att få beskrivningen att jag brister i min omsorg om mitt barn, mina barn är allt för mig.
Mamman säger att hon hoppas att sonen en dag ska känna sig tillräckligt trygg för att gå till skolan.
Hon berättar att familjen i dag har en vardag där hon och barnen umgås mycket. De spelar sällskapsspel, vistas i naturen, fiskar och umgås med mormor och morfar.
– Sonen har sagt att han inte går till skolan på grund av att det inte ger honom någonting att gå dit. Jag önskar att han kunde känna sig tillräckligt trygg för att gå dit. Jag hoppas att vi ska komma dit.
Socialnämndens ordförande vill inte uttala sig om det specifika fallet, utan svarar generellt att mycket nämnden gör väcker känslor och är ingripande i människors liv.
– Jag tycker att vi har gedigna utredningar och har fullt förtroende för våra tjänstemän, vi har alla utgångspunkten att göra det som är bäst för individen. Jag har ändå respekt för att människor, vars ingrepp i vardagen ibland är stora, kan känna annorlunda.
Vi har vänt oss till pojkens juridiska ombud, som meddelat att han inte vill uttala sig.
Det hann bli oktober 2023 innan pojken kom hem igen, efter tiden i familjehemmet.
– Jag minns särskilt en dag för inte så länge sedan. Han gjorde sig en kopp kaffe, sträckte ut sig i soffan i vardagsrummet och konstaterade ”åh vad nice det är att vara hemma”, säger mamman, tystnar och fortsätter:
– Så klart det är. Det är här han ska vara.
