Hemma i Varberg. "För nio år sedan mötte jag mannen i mitt liv och han har gett mig enorm läkning. Han får mig att landa i stillhet, lugn och stabilitet, dagligen", berättar Marie Schön som föddes i Luleå 1982 och tvingades genomleva en enormt tuff uppväxt.
Hon föddes i Luleå 1982, som den första av Rosita Schöns barn. Efter ett par år på Hertsön följde ett ständigt flyttande för Marie och mamma Rosita. Två syskon kom, samt en man som de tvingades fly ifrån. Det var minst sagt en stökig start på livet som Marie, nu 42 år, tvingades gå igenom.
Mamman hade ett utvecklat alkoholberoende och Marie blev snabbt en extramamma till sina yngre syskon.
– När socialen kom till oss och såg över situationen noterade de att jag och mamma hade ombytta roller, jag uppförde mig som mamman medan hon var nioåringen, står det i deras anteckningar som jag läst i efterhand. Allt var snett.
När mamman en tid efter det var borta en hel vecka hemifrån placerades barnen i ett akut jourhem. Mamma Rosita läggs in på behandlingshem och kämpar sedan att få tillbaka sina barn, vilket hon lyckas med efter ett år. De flyttar till Norrfjärden norr om Piteå – byn där allt en dag får ett mörkt slut.
Marie minns med stort obehag den sista tiden, hur hon gick på högstadiet i byn och var ”jobbig som fan”.
– Jag var så arg och uppkäftig att någon hade behövt slå mig på käften. Men det var ju så sjukt oroligt runt mig och inom mig.
På grund av stöket får Marie och syskonen ett stödhem dit de åker vissa helger och lov. Det är under ett lov år 1998 som samtalet kommer, samtalet som Marie Schön aldrig glömmer.
Rosita Schön blev 38 år gammal.
– Vi är just då på en marknad i Arjeplog. Mannen i fosterhemmet är med oss där och han får plötsligt telefon. Jag ser hur hela hans kroppsspråk förändras och jag frågar vad som hänt. Då säger han det rakt ut, ”Din mamma har dött”. Jag föll ihop och skrek rakt ut.
Hon minns hur hon tittar sig runt efter sina småsyskon där hon ligger och skriker, de har ju inte hört vad som hänt.
– Sedan känner jag hur mannen och någon mer vuxen liksom släpar mig till bilen och tar med mina småsyskon dit. Där fick de veta att mamma dött.
Syskonskaran är nu uppe i fem, den yngsta är fyra och Marie är den äldsta med sina 15 år. Fem barn som nu inte längre har någon mor. Totalt trasiga körs de till campingen i Arjeplog där de bor det lovet, två poliser kommer för att kolla så de fått vetskap om dödsfallet och åker sedan därifrån.
Det röda huset i Norrfjärden blir sig aldrig mer likt. Rosita dör, 38 år gammal. Marie vill inte prata om orsaken, men klart och tydligt är att när hennes mor försvinner är det hon som helt och fullt går in i mammarollen för sina syskon.
– Herregud så hemskt. Jag var 15 år och kände att jag var tvungen vara stark för deras skull. Min sorg hölls på avstånd, den bar jag för mig själv. Tryckte ner.
"Det finns många sätt att trycka bort sorg"
Marie Schön
om svårigheten att sörja
När de alla fem skulle tas till den plats där mamman låg inför begravningen var det Marie de samlades kring.
– Mina småsyskon vägrade gå in, och fosterföräldrarna vi bodde hos efter mamma dog var inga de vände sig till. Det var mig de sökte.
Marie fick dem till slut att gå in, men hon själv stannade utanför.
– Jag backade liksom ut, klarade inte att pusha även mig själv in dit. Jag bara försökte fokusera på att andas och inte få panik.
Till slut går hon ändå in, och det blir en stund som etsat sig fast i minnet.
– När de drog bort bårtäcket och jag såg henne. Usch alltså. De hade försökt sminka upp henne men det syntes ju ändå hudfärg igenom. Den där blåkalla huden, med speciellt mönster. Jag kastas tillbaks till den synen så fort jag fryser om armarna till exempel och ser min hud. Det är som om mönstret kommer tillbaka. Bilden av död.
Mamma Rositas grav, upplyst av den bleka oktobersolen i Norrfjärden.
Till begravningen i Norrfjärdens kyrka kom många för att ta avsked. Låten The Rose spelades och det hela var fint, men sorgen kom inte igenom inom Marie.
– Det tog lång, lång tid. Jag kvävde mycket, så de första åtta åren hade jag fruktansvärt många panikattacker. På den tiden var inte panikångest något begrepp, men det var ju det jag hade förstod jag senare. I andra perioder i livet har jag jobbat mig totalt slut och inte kunnat möta det svåra på grund av det. Det finns många sätt att trycka bort sorg.
En helt avgörande person i Maries läkning kom att bli en av hennes lärare på Barn- och fritidsprogrammet i Piteå.
– Hon blev som en ny mamma för mig. Jag och ett par av mina syskon kom till och med att flytta till hennes familj i Pitholm då det inte fungerade längre i det fosterhem vi var.
"Jag har mot alla odds lyckats levt ett väldigt glatt liv, i det stora hela", säger Marie Schön.
I dag är syskonskaran splittrad. Alla bor söderut och Marie berättar att samtliga fått kämpa hårt för att ta sig fram.
– Allt har handlat om överlevnad, åtminstone för mig och mina två äldre syskon. De två yngsta minns inte mycket av mamma i och med att de var fyra och fem år när hon dog. Min överlevnad har väl handlat mycket om att jag tidigt fått lära mig läsa av människor. Jag har läst av rummet, individerna och min magkänsla. För att skydda mig och de omkring mig helt enkelt.
Alla syskonen Schön har mött olika vägval och utmaningar.
– Vissa av mina syskon kämpar hårt än idag. För min del kom räddningen i vuxen ålder i Varberg, för här hittade jag en plats där jag från första sekund verkligen kände mig hemma. Jag visste att här vill jag bo, här vill jag skaffa familj, här vill jag dö.
Hon har ständigt varit fokuserad framåt och kämpat för sina fyra småsyskon att ta sig fram. "Vissa av mina syskon kämpar hårt än idag".
I dag lever hon ett liv där som hon beskriver som lugnt och mycket lyckligt. Hon mötte för nio år sedan mannen i sitt liv och de bor nu strax utanför Varberg med sina två söner på fem och sju år.
– Min man får mig att landa i stillhet, lugn och stabilitet, dagligen. Och mina pojkar alltså, som jag kramar dem och ger dem närhet. Trygghet kan man aldrig få för mycket av och det känns som om jag ger dem allt det min mamma aldrig klarade av att ge mig. Men jag vet hon gjorde allt hon förmådde, utifrån sina förmågor.
Det hörs så tydligt hur Marie, när hon beskriver sin nutid, fylls av harmoni.
– Jag har mot alla odds lyckats leva ett väldigt glatt liv i det stora hela, om än det också hänt en massa skit efter mammas bortgång. Ska jag vara helt ärlig tror jag att det kanske kunde ha gått värre för mig om hon hade levt, så hemskt är det. Men att jag får leva här, i ett Svenssonliv med barnen och min man, det är något jag verkligen uppskattar och har en enorm respekt för.
I somras tog hon med familjen norrut. De besökte kyrkogården där Maries mamma Rosita ligger begravd.
– Det blev en väldigt speciell stund, en fin stund. Jag hade inte varit där på 16 år. Så står jag där med min man nära och ser mina barn plocka blåbär i riset en bit bort från gravstenen. Mitt liv, där var det.
Mitt liv, där var det.
Marie Schön
med man och barn vid mammans grav i somras
