Slädhundarnas ylande hörs nästan varje dag, säger Marcus Vennberg och grannen Ros-Marie Johansson. Marcus köpte sitt hus i byn Pojmis 2019 och grannen Ros-Marie flyttade hit för nio år sedan.
För tre år sedan tog problemen fart på allvar. Då hade kennelverksamheten i byn utanför Överkalix varit igång i ungefär ett år.
– Men det var när antalet hundar utökades från 60 till 90 som det förvärrades. Sedan dess har ägaren dessutom sagt att han vill öka på till 110 hundar, säger Marcus Vennberg.
Han köpte sitt hus omkring 2019. Men han har alltid vistats och trivts i byn eftersom hans släkt kommer härifrån. Totalt finns här sju året runt-boenden och några fritidshus, förutom hundskötarnas bostäder. Marie-Louise Johansson, 72, flyttade hit med sin man från Kiruna för nio år sedan.
Inne vid Marcus köksbord beskriver grannarna hur livet blivit rena mardrömmen på grund av slädhundsanläggningen 350-370 meter bort.
– Hundarna hörs så gott som varje dag året om. Det låter som ett flyglarm när de sätter igång. Jobbigast är att vakna på nätterna, säger Marcus och tillägger att han försökt minska problemet genom att byta sovrum.
Men hundarna hörs ändå.
– På sommaren när det är varmt kan man inte ha öppet fönstren. Då barnbarnen sovit över har de vaknat och skrämts av ljudet. ”Fammo, är det spöken”, har de frågat, säger Marie-Louise.
"Det låter som ett flyglarm när de sätter igång"
Marcus Vennberg
Allra mest hörs hundarna under barmarksperioden, enligt duon.
– Snön kanske gör att älgar och andra djur står mer stilla och inte oroar hundarna lika mycket. Men nog händer det att man är vaken på vintern, säger Marcus.
Bilden är tagen i ett annat sammanhang och draghundarna är inte från kenneln i byn Pojmis.
Sjön i byn menar grannarna ”bär” ljudet.
– Ibland hörs ylandet i grannbyarna flera kilometer bort, säger Marcus som tänker att han måste flytta ifall det inte blir bättre.
– Men går husen att sälja nu, undrar Marie-Louise.
Bakom draghundverksamheten står turistföretagaren Johan Väisänen för Explore the north. Han arrenderar hotellet i Överkalix men bedriver också turistverksamhet på en rad andra orter i östra Norrbotten och Finland.
Flera gånger upprepar Marie-Louise att byborna inte har något emot hotellet eller turistsatsningarna:
– Hundarna är också jättemysiga och väluppfostrade när man möter dem ute med skötarna. Men oljudet kan inte få fortsätta.
Hunden på bilden är inte en av de som förekommer i texten.
Sedan september 2022 har flera anmälningar gjorts till kommunen. Hösten 2023 förelades både bybor och hundägare att journalföra hundlivet. Men då bägge parterna överklagade hamnade ärendet hos länsstyrelsen – som skickade tillbaka det till kommunen.
Därefter har åtta inspektioner utförts av kommunen under april-oktober ifjol. Vid två av dessa rapporterades ett högljutt skällande och ylande, fyra gånger ett mindre skällande och två gånger inget hundliv. Efteråt har bygg- och miljönämnden i Överkalix bedömt att ljudet kan innebära en risk för olägenhet för människors hälsa. Till grund för det ligger Naturvårdsverkets och Folkhälsomyndighetens riktlinjer för buller och, främst, miljöbalkens regler.
Efter ett föreläggande har nu verksamhetsutövaren erbjudit sig att bygga skärmväggar mot byn och installera ljudinspelning. Men det tror inte byborna räcker.
Vid köksbordet hemma hos Marcus säger han och grannen Ros-Marie att det måste bli stopp på hundlivet i byn.
– Vi tycker inte att sådan här verksamhet överhuvudtaget ska få bedrivas i byar, säger Marcus.
Bygg- och miljönämndens lösning är att turistföretagaren följer upp ljudvallsbygget med en fackmannamässig bullerutredning – ett beslut som togs vid nämndens senaste möte för någon vecka sedan.
– Bra att få respons från kommunen på att vi tänker rätt. Vi vill göra vårt bästa för att inte störa. Samtidigt måste det finnas någon slags acceptans om en utveckling ska kunna ske, säger Johan Väisänen.
Han säger att företaget redan inför lokaliseringen försökte hitta en plats med lämpliga marker och skoterleder, och där så få som möjligt berördes.
– Mycket mindre byar än så här finns inte. På andra ställen, som i Laxforsen utanför Kiruna och på olika platser Finland, är slädhundarna mitt i byarna och där finns acceptans. Så jag är lite ledsen att det har blivit så här, säger Johan Väisänen.
Ett nittiotal slädhundar finns på kenneln i byn Pojmis.
Ifjol fick företagets draghundsanläggning i Särkimukka bakläxa av länsstyrelsen, och senare förvaltningsrätten. Dels för att vissa av rastgårdarna uppmättes till 28 kvadratmeter medan mer än 30 kvadratmeter krävs för tre hundar. Dels för att de upphöjda utsiktsposterna uppgavs vara för få då vissa snöat över.
Länsstyrelsen ville också förbjuda företaget att själva utföra operativa ingrepp, då sår på två hundar suturerats med agraffer, ett slags häftklammer. Något som enligt länsstyrelsen kräver lokalbedövning och därför ska göras av veterinär. Den delen ogillades dock av förvaltningsrätten som menade att förbudet var otydligt utformat och för ”brett”.
Har verksamheten växt så snabbt att saker blivit lidande?
– Nej, absolut inte, säger Johan Väisänen.
Turistprofilen Johan Väisänen. Bilden är taget i ett annat sammanhang än i texten.
Enligt honom rättades anmärkningarna från länsstyrelsen snabbt till. Att de överhuvudtaget överklagades säger han beror på att man ansåg att länsstyrelsen i det första fallet med rastgårdarna borde ha tagit hänsyn till hundarnas mankhöjd. Och, i det andra fallet, att hopp från högre sittbord ökar skaderisken.
– Att hundarna mår bra är det viktigaste för oss. Det märks på en liten antibiotikaanvändning och väldigt få skador i förhållande till antalet hundar. Sedan är den djurskyddslag vi har i Sverige otroligt komplex jämfört med den i våra grannländer, säger Johan Väisänen.
Vid NSD:s besök i Pojmis hördes inget ylande eller skällande från slädhundarna.