Foto: Petra Älvstrand
Det är några mörka år den en gång så lovande målvakten från Kiruna har bakom sig och det hade varit förståeligt ifall han inte ville prata om det han gått igenom, men han har fått ordning på sitt liv och känner sig redo att göra det nu.
– Jag förstår att det kommer bli reaktioner, men det är inte för att folk ska tycka synd om mig som jag berättar min historia. Jag tyckte synd om mig själv länge och det är nog med det nu. Jag gör det här för att visa andra som har gjort fel här i livet att det går att resa sig, säger Pontus Josefsson och blickar ut över den ishall han tillbringade så mycket tid i under tonåren.
– Vem vet. Kanske kan det hjälpa någon att göra det, tillägger han.
Vad tog du för droger?
– Nästan allt. Det började med hasch. Sedan gick jag över till amfetamin, kokain, ecstasy och LSD. Heroin rörde jag däremot aldrig för jag hade hört att det var lätt att bli beroende av det.
Förekom det droger även inom hockeyvärlden?
– Jag kom aldrig i kontakt med droger under tiden jag spelade hockey, men det fanns en suparkultur och vi kunde ha riktiga fylleslag.
När kände du att du var fast?
– Jag insåg nog inte att det hade gått för långt förrän jag åkte fast. Jag levde i förnekelse fram tills dess. Det var lite av ett dubbelliv. Jag hade ju mitt jobb i gruvan och en stadig inkomst.
Det var de sportsliga motgångarna som gav honom ångesten han började ta droger för att dämpa och att träffas i Coop Norrbotten Arena känns naturligt.
– Jag var tvungen att bryta med hockeyn för att kunna gå till botten med varför jag mådde som jag gjorde och kunna läka som människa. Den var allt för mig när jag var yngre och mitt mål var att bli världens bäste målvakt. Det här kommer kanske låta galet, men jag hade en enorm tilltro till mig själv och var helt säker på att jag skulle lyckas. På ett sätt är jag glad över det jag fick vara med om, men hela min identitet var kopplad till hockeyn och jag kände mig misslyckad när det gick som det gjorde för mig, berättar han.
Den då 15-årige målvakten hade bara varit i Luleå Hockey en kort tid när han flyttades upp till J20-laget.
– Jag visste ingenting i den där åldern. Jag var bara glad och tacksam över att få chansen. Det var coolt att få spela med de stora grabbarna och det snackades mycket om mig och Daniel Mannberg och Kim Lilja, som också flyttades upp tidigt, men Anders Nilsson var given förstemålvakt. Med all rätt, det gick ju bra för honom, säger Pontus Josefsson och fortsätter:
– Så här i efterhand inser jag att det var negativt för min utveckling att bli uppflyttad så tidigt. Det kunde gå en månad mellan matcherna för mig, ibland en och en halv. När jag väl fick spela kände jag att jag hade allas ögon på mig och behövde prestera. Jag förstod inte varför jag inte klarade av att göra det. Jag skulle ju bli bäst i världen och tränade hårt.
När Anders Nilsson fick chansen i A-laget flyttades den ett år yngre Joel Lassinantti, som hade tagit över som förstemålvakt i J18-laget, upp till J20-laget.
– Vi hade konkurrerat hela våra liv och jag visste att han var en duktig målvakt. Jag kände samtidigt att jag hade en chans. Fast det skulle visa sig att han var tränarens förstaval hur bra siffror jag än hade. Jag släppte in minst mål av alla målvakter i serien under min sista säsong i föreningen, men när slutspelet var runt hörnet och han kom tillbaka efter en långtidsskada blev jag åsidosatt. Trots att han bara hade en veckas träning i kroppen, säger Pontus Josefsson och fortsätter:
– I det läget hade det varit bra att ha någon form av mentor att vända mig till, men någon sådan fanns inte. Känslan jag hade under min tid i Luleå Hockey var att alla tyckte vi spelare bara skulle hålla käften och köra på, för det var aldrig någon som frågade hur det var med en, och att tränaren inte brydde sig ett skit om mig blev tydligt när Joel var långtidsskadad och jag krockade med en lastbil. När jag ringde och berättade att läkaren sagt åt mig att vila i två veckor sa han att jag inte skulle få en match till då han var tillbaka efter sin skada. Jag tycker inte att man behandlar unga människor på det sättet och var i fel händer.
Den säsongen blev hans sista i Luleå Hockey och tre år senare gav Pontus Josefsson upp sin barndomsdröm.
– Jag var långtidsskadad och tjejen jag hade en flirt med efter det som kom att bli min sista säsong blev med barn. Livet började alltså att hända och jag visste inte hur jag skulle navigera mig igenom det. Det var kanske lite förhastat, men jag var i en konflikt med mig själv och hockeyn kändes inte så viktig just då. Tiden efter det var mörk, jag drack mycket för att dämpa min ångest, berättar han.
Hur kom du i kontakt med drogerna?
– Jag hamnade på samma fest som någon som hade droger och testade. Jag hade aldrig känt något liknande förut. Det var en jävla kick. Sedan började jag självmedicinera med droger utan att själv inse att det var det jag gjorde.
Visste dina föräldrar vad du höll på med?
– De fick reda på att jag rökte hasch när polisen tog mig med droger i blodet en morgon på väg hem från gymmet och det gjorde förstås dem oroliga, men jag lyckades att snacka bort det och började ta grejer som gick snabbare ur blodet för att minska risken för att åka fast igen.
Hur tog du dig ur missbruket?
– Jag slutade tvärt från en dag till en annan. Jag hade börjat umgås med fel människor och det gjordes en husrannsakan hemma hos mig efter jag haft besök av några som åkte fast med ett stort parti droger. Det kändes obehagligt att bli inblandad i något sådant, jag var väl inte den gangster jag hade fått för mig att jag var, och när jag berättade för mamma vad som hänt och Polisen ringde och sa att jag skulle komma till stationen tog hon tag i min arm. Sedan gick vi dit tillsammans.
– Det var en stark upplevelse och efter jag hade släppts började det komma mordhot. Alla jag umgicks med den kvällen häktades och någon måste ha fått för sig att jag hade golat, tillägger han.
Det stannade inte vid hotfulla samtal och meddelanden från okända nummer, utan en dag när han cyklade genom Kiruna gled en svart bil med tonade rutor upp bredvid honom och ut genom bakrutan hängdes en pistol.
– Det måste ha varit någon från mitt förflutna som ville markera, men vem det var har jag ingen aning om för jag såg inget ansikte och noterade inte vad det var för märke på bilen. Situationen var helt absurd och jag gick in i ett överlevnadsläge i samma ögonblick som jag såg pistolen. Jag har faktiskt fortfarande svårt att med ord förklara hur det där var för folk som aldrig varit med om något sådant, säger Pontus Josefsson och skakar på huvudet.
Hur ser ditt liv ut nu?
– Jag vare sig dricker eller tar droger. Det är åtta år sedan jag slutade. Och jag har aldrig varit starkare än vad jag är nu, inte ens när jag spelade hockey och tränade två till tre gånger om dagen, utan jag är i mitt livs form. Jag känner mig tillfreds med mig själv också. Jag behöver inte någon annans bekräftelse längre.
Han fortsätter:
– Sedan jobbar jag som massör, samtalsterapeut och livscoach – och har en egen podd som heter "Kan jag så kan du" – och försöker hjälpa andra som har haft det svårt att inse att det kan bli bättre, bara man tar ansvar för sina egna handlingar.
