Johanna Fällman luleåhockey mssk damer hockey ishockey
Johanna Fällman går mot bostadshuset och pekar.
– Bottenvåningen här var dagis. Det var två lägenheter som satt ihop, säger Fällman och fortsätter:
– Här var kuddrummet. Snickis var där och man åt lunch där.
Vi har bett Luleå Hockey/MSSK-backen ta med oss till ställen i Luleå som betyder mycket för henne.
Det här är tredje stoppet och här vid hennes gamla förskola i Karlsvik utanför Luleå börjar historien om hennes hockeykarriär.
– Nu är den borta, men här var alltså en sandlåda. Den var ju jättemini, säger Fällman och visar med händerna.
Men stor för er?
– Jättestor. Och här lärde jag mig att åka skridskor. Prick här. Mitt i sandlådan var det även en stubbe. Som man kunde vila på eller så tog man klubban och hackade is.
Och så kunde han åka översteg och det var det mäktigaste jag någonsin hade sett.
Johanna Fällman om sin förskolelärare Björn som lärde henne att åka skridskor.
Nu är dagishuset omgjort till ett lägenhetshus, en klätterställning från Fällmans tid står kvar på gräset en bit bakom där sandlådan fanns.
Hon minns hur hon som treåring åkte skridskor här. Det var läraren Björn som fixade dagisrinken.
– Han spolade alltid is på sandlådan på vintrarna. Vi hade som en egen liten rink. Men det går inte ens att kalla det en rink. Jag kan inte ens tänka mig hur den ska ha varit. Det kände ju då som att den var stor. Jag minns att Björn han hade en vinröd hjälm. Och så kunde han åka översteg och det var det mäktigaste jag någonsin hade sett. Jag kunde liksom inte förstå hur det gick till.
När vi står börjar hon också tänka på sin pappa som betydde mycket i början.
– Pappa har verkligen tagit med mig och möjliggjort. Verkligen skjutsat överallt och varit tränare fast han kanske egentligen inte kunde. Men han tyckte väl att det var jätteroligt att följa med på olika bortaresor i Jokkmokk och överallt. Men jag förstår ju att det var väldigt mycket för att hjälpa mig såklart.
Vi ska vidare i Fällmans Luleå, men också i hennes karriär. 34-åringens generation var förmodligen den sista som spelade med killar när den växte upp. Fällman började som sexåring i Notvikens IK.
– Jag var ensam tjej fram tills jag var i alla fall 12-13. Då började jag spela med Luleå Hockeys division 2-lag. Det var ett tjejlag.
Hon har hört andra damspelare prata om att det var tufft att spela med killar och att pojkarna tyckte att tjejerna tog platser i laget från deras kompisar. Så var det inte för henne.
– Det var mer när man började bli 12-13 att man skulle åka på bortamatcher. Då kände jag... Det är det här typiska när tjejer blir lite mognare än killar. Då var det ganska jobbigt socialt. Att man kanske inte hade så mycket gemensamt. Men alla var ju jättesnälla.
När hon tittar tillbaka känner hon att det var viktigt att få börja spela i ett tjejlag.
– Det var nog ändå någon slags räddning. För det blev ganska tråkigt socialt ett tag. Åh, vad taskigt det låter.
Du har ju förklarat varför.
– Men det var ju bara så. Jag hade inte jättemycket gemensamt med dem. Det är klart att när jag började spela med Luleå Hockeys tjejlag var det såklart en sämre nivå. Det var blandade åldrar. Men vi hade så fruktansvärt roligt ihop. Det är frågan om jag hade spelat fortfarande om jag inte hade börjat med dem.
Här, på stranden Niporna i Karlsvik, hittar Johanna Fällman lugnet. "Det känns hemtrevligt, mysigt och tryggt", säger hon.
Vi går längs stigen och där nere syns havet tidigt. Det här är stranden Niporna i Karlsvik.
– Det känns hemtrevligt, mysigt och tryggt. Alla känslor från barndomen, när man har haft tur och fått ha en väldigt trevlig barndom, säger Fällman när vi är på väg ner på stranden.
Vi pratar lite om att det här var ett ställe där dagiset ofta var på utflykt, men hon åkte även hit med föräldrarna. Och det här stället har gett, och ger henne, lugn året om.
– Här är det väldigt speciellt. Jag har begravt min hamster där uppe också, säger hon.
Fällman skrattar och pekar upp mot kullen ovanför stranden.
– Jag var väl kanske tio. Då dog han på vintern såklart. Det var ju tjäle då och det gick ju inte… Det var ju fruset. Vi fick lägga honom i någon liten kartong i frysen så länge.
Hon fortsätter:
– Men det var sådär, vad fan ska man göra? Så han är begraven där uppe vid något träd.
Vad har superpingvinen Mario Lemieux med stranden Niporna i Luleå att göra?
Mario Lemieux hette hamstern. Döpt efter en av världens bästa hockeyspelare genom tiderna.
– Det var klart det var speciellt. Jag hade tjatat öronen av mina föräldrar som till slut lät mig köpa en hamster. En dvärghamster var det, skitsöt.
Johanna Fällman slutade spela med killarna när hon var 16 och närmaste elitsatsning när det gällde damlag fanns i Skellefteå.
– Vi tränade där en eller två gånger i veckan och så spelade vi match på helgerna. Då var vi ett gäng från Norrbotten som åkte tillsammans.
Där mötte hon hinder som unga spelare i dag nog skulle se som konstiga.
Andra året i Skellefteå blev division 1-serierna en Riksserie efter jul. Till säsongen efter skulle Riksserien bli permanent.
– Och då lade de ju ner laget i Skellefteå. Då skulle Riksserien hålla på hela säsongen. Och då kostade det för mycket pengar. De lade inte ner det egentligen. Men de var så här: ”vi tänker inte betala det”. Och jag vill minnas att det skulle kosta en miljon. Det är ju ingenting nu för tiden, säger Fällman och fortsätter:
– Då skulle vi få samma budget och ”resten kan ni försöka samla ihop själva”, typ. Vi försökte samla ihop pengar själva. Men det var klart att det inte gick. Så då spreds vi ju alla för vinden då. Några hamnade i Brynäs. Jag och några till hamnade i Modo.
Johanna Fällman säger att det känns som att hon har sett ett spöke i något av fönstren på Kolarens café i Karlsvik. Men det har hon ju inte.
Vi sitter i bilen och är på väg att lämna Niporna när Fällman vänder sig mot ett av fönstren i Kolarens café och minns hur rädd hon var som femåring. Rädd för spökena i huset.
– Det är som att när jag tittar in i de här fönstren är det som att jag kan känna att jag har sett ett ansikte i fönstren. Ni vet, typ en gammal tant. Men det är klart att jag inte har. Det känns väldigt starkt som att jag har sett någonting i fönstren. Men det har jag ju inte.
Vi kör förbi hennes föräldrahem, en lägenhet i de fina röda gamla arbetarlängorna i Karlsvik.
– Folk frågar en: bodde ni i hus eller lägenhet? Ja men vi bodde i lägenhet. Men det här är liksom inte som att bo i lägenhet. Det är så jäkla mysigt. Världens bästa ställe att växa upp på.
Familjen flyttade till Bergnäset när hon var 13, men Fällman valde att gå kvar på Tunaskolan och spela vidare i Notas.
Innan hon lämnade Skellefteå för Örnsköldsvik hann hon debutera i det nystartade U18-landslaget.
– Det är många saker som om man säger det till de yngre nu så är det som att de håller på att falla av stolen. Bland annat var jag och Emma (Nordin) med på det första U18-VM någonsin. Men vissa av tjejerna var ju knappt född då, de som kommer upp nu. Det var i Calgary 2008 och det är lite speciellt.
Öppnades världen upp där på U18-VM:et?
– Första gången vi var med U18-landslaget var i Tjeckien vill jag minnas. Det var då jag förstod att man kan ta sig någonstans. Även om det här någonstans var väldigt annorlunda på den tiden. Det enda som fanns att sträva mot var ju att spela OS. Det är ju jättestort såklart. Men det är en turnering en gång vart fjärde år.
Hon stannar upp och fortsätter sedan:
– Men det var som att det hände någonting där när jag blev uttagen första gången till U18-landslaget. Det var mäktigt. Jag minns hur jäkla stort det var. Och att det var verkligen speciellt. Jag kan ibland tänka tillbaka: Men tänk att jag har blivit uttagen så många gånger. Någon tyckte att jag var bland de sju bästa backarna typ. Det är såklart subjektivt. Det hade ju vissa gånger kunnat vara någon annan lika gärna. Jag kan tänka på det ibland och bara känna: ”vad coolt ändå”.
Johanna Fällman tittar nerför Ravinen i skogen. Här lekte hon otroligt mycket som barn.
På nästa ställe gäller det att hålla i sig, i alla fall om man ska gå på vad Fällman kallar det.
– Det här är Ravinen, säger hon och skrattar.
Vi har bara kört hundra meter från hennes barndomshem och gått in en bit i skogen. Vi ser nästan bort till bostadsområdet och åt andra hållet skymtar havet mellan trädstammarna.
Ravinen är en liten sluttning på några meter, även om den är ganska brant.
– Man kan inte förstå att vi kallade det här för Ravinen.
Här var Fällman och hennes kompisar mycket fram till de var i elvaårsåldern.
– Man gick hit och så åkte man snowboard nerför den här backen. Svinbrant var det. 1998 var det jättebrant här.
Generationen med Maria Rooth och Kim Martin Hasson förde Damkronorna in i en ny tid och tog medaljer, som det sensationella OS-silvret i Turin 2006.
Johanna Fällmans generation som kom efter har inga internationella medaljer på seniornivå. Men den har gjort något annat.
– Det är väldigt spännande om man tänker tillbaka på hur mycket som ändå har hänt och det är klart att vi vill att fortfarande ska hända saker och driva utvecklingen framåt. Men det kan vara bra ibland också att pausa och tänka på hur var det då. Så jag tror att vår generation: jag, Sara Grahn och Emma (Nordin). Vi är nog kanske de som har sett den största förändringen och största utvecklingen givetvis.
För karriärerna är längre nu.
– Vi har ju ett gäng i laget nu som är lite som äldre och då fanns det inte på kartan att någon skulle kunna spela efter att den var 30. Aldrig. Man var ju som en dinosaurie på den tiden om man var över 30. Då var det ganska standard att man höll på tills man 24, 25, 26 och sen var det dags att tänka på annat. Det är ganska sorgligt om man tänker hur många talanger som bara försvann.
Jag tror att vi har gjort andra avtryck som kanske har gjort större skillnad än om vi hade vunnit brons någon gång
Johanna Fällman
Fällmans generation ärvde den tidigare generationens usla förutsättningar, men förändrade dem. Man fick till ett ordentligt landslagsavtal och nu finns det en bra liga i Sverige, jämfört med hur Riksserien var i början.
Din generation har sparkat in en del dörrar.
– Vi har ju gjort det. Ibland kan det kännas lite ledsamt att tänka på att vi aldrig lyckades internationellt med någonting. Men jag tror att vi kanske gjorde någonting annat som är lite mer bestående, men det är klart jag hade gärna haft en medalj. Men jag tror att vi har gjort andra avtryck som kanske har gjort större skillnad än om vi hade vunnit brons någon gång. Så man får ju påminna sig om det.
Tillbaka i Ravinen säger Fällman att hon har flera lugna ställen på Bergnäset som hon brukar återkomma till.
Inför förra säsongen lämnade hon Luleå Hockey/MSSK efter sex SM-guld (hon har ett med Modo också) och krigade till sig en plats i den nya nordamerikanska ligan, PWHL.
Hon vann ett kontrakt i New York, fast Central park räckte inte som naturområde för att få Karlsvik-känsla.
Men hon trivdes verkligen i det stora äpplet och ångrar inte äventyret.
– Det är som att man känner sig så nära världen när man är där. Man går runt och låtsas att man är någon slags karaktär i någon sitcom.
Det kan jag se dig göra!
– Då hade jag varit Rachel. Inte för att jag är så lik henne. Nej jag vet inte vem jag hade varit... Men absolut varje gång jag var på Manhattan var det som att: ”men gud jag kan inte förstå att jag går runt här”. Så overkligt. Men nu är vi i Karlsvik. Det har sin charm.
"Man går runt och låtsas att man är någon slags karaktär i någon sitcom.
Johanna Fällman om New York.
Vi är på väg till hennes sista utvalda ställe. Vi kör in mot stan, mot Tuna.
New York ville bjuda in henne till träningslägret inför den kommande säsongen för att kriga om ett nytt kontrakt. Men Fällman ville inte det. Det blev Luleå igen.
Men cirkeln slöts ändå på ett mäktigt vis under förra säsongen.
– Det var ganska roligt att möta vissa av de nordamerikanska stjärnorna. De var ju med redan när vi var på det första JVM:et i Calgary 2008. Det var så roligt, jag kände: good for you. Vi har ändå harvat på och fortsatt.
Johanna Fällman tog den långa vägen från uterinkar och att spela med killar, via en avbruten satsning i Skellefteå till att få spela proffshockey den första säsongen i PWHL. Ligan som är ett stort steg framåt för damhockeyn.
– När jag tänker på det är det en så orimlig utveckling att jag har fått ta del av det. Jag tror inte att jag riktigt förstår det heller. Det blir så nära och så självklart när man är i det. Men det är när man pausar och zoomar ut lite som man inser att det har hänt väldigt, väldigt mycket, säger hon i bilen och fortsätter:
– Det är så sjukt många spelare genom åren som jag tänker att den eller den personen hade förtjänat att få ha sådana här förutsättningar som vi har nu i Luleå Hockey eller som det var förra året i PWHL. Det är så många jag hade unnat att få ha det så, en dräglig tillvaro. Så många som har slitit så sjukt mycket.
Hockeybacken var fotbollsspelare i Notviken fram till hon var 16. Nu parkerar vi bilen på den andra sidan vägen från Tunavallen. Vid Tunaskolan hade Fällman en annan hemmaplan i början.
Här fanns Notvikens uterink. Nu är det två kortsarger med hönsnät kvar.
– Här kom man. Bytte om hemma givetvis. Hoppade i bilen med skridskorna på och skridskoskydden på. Hade säkert hjälmen på också.
Johanna Fällman vid uterinken på Tuna. Det här var hennes första hemmaplan.
Vi går närmare och ställer oss vid ena kortsargen.
– Här var mina första hockeyträningar. Och på den tiden fick man vänta. Då var det ett glapp mellan att fotbollssäsongen tog slut och det blev naturis. Det var tvunget att bli kallt. Någon gång var det väl i slutet av oktober. Jag minns någon gång var det inte förrän i december. Det är lite annorlunda nu när det finns så många ishallar.
Som Fällman minns det tränade hennes lag här och spelade matcher på uterinken vid Coop Norrbotten arena, den yta som senare blev C-hallen.
– Om man hade riktig tur. Då hade kommunen varit och spolat. Hade man otur, då var det snö. Då fick man ju typ ta paus i träningen. Då fick tränarna, föräldrarna, skrapa isen. Det var ju annorlunda på något vis. Jag kan inte tänka mig att alla som är hockeyspelare nu ska ut på en uterink i 17 minus och jävligt väder.
Några minuters bilresa kvar innan vi släpper av Fällman vid Coop Norrbotten arena.
Vi har åkt runt i Luleå och genom karriären. Men behöver ställa två frågor till.
Du har sagt att du vill på något sätt avsluta karriären i Luleå?
– Ja, men så känns det nu. Jag kände så också förra året egentligen. Det kändes som att jag var där och det var ett jättestort steg att ta att lämna och det var jobbigt och svårt. Det var jobbigt på väldigt många sätt. Jag hade ju en stor hemlängtan och längtan till laget och tjejerna. Det är en speciell miljö och en speciell kultur, säger hon och fortsätter:
– Är det något jag har lärt mig så är det att man vet inte hur det blir. Men det ska väldigt mycket till för att jag inte avslutar här.
Men du vet inte om det här är sista säsongen?
– Nej, de senaste åren har jag tagit en sak i taget. Det känns som att man inte tar saker för givet längre. Man kan inte göra det. Till slut kommer man till någon slags punkt där de inte vill ha kvar en längre, haha.
Johanna Fällman i Karlsvik där allt började.
