Alba Boström.
Malta, 3 september 2024. Temperaturen har passerat 25 grader och är stigande. Turister från hela Europa samlas på stränderna i solskenet.
Inne i den lilla arenan i St.Paul´s Bay är blickarna vända mot strålkastarljuset. Med bestämda och fokuserade kliv går Alba Boström ut på scenen och ger med uppspärrade ögon ifrån sig ett vrål. Sedan vankar hon raskt till podiets ena kant, därefter tillbaka mot mitten och slutligen de få meterna ut mot publiken.
Just nu finns bara hon och det som ska göras. I hennes medvetande existerar inte världen utanför.
Det gör däremot hjärtat. Varje slag slår allt starkare och till slut är känslan att det när som helst ska hoppa ur bröstkorgen. Hon har upplevt det tidigare, men aldrig med en sådan frekvens och styrka som nu. Det är ett gott tecken. Adrenalinet skärper sinnena; gör kroppen redo för strid. Pupillerna är utvidgade och blicken stirrig. Nervositeten och anspänningen gör att ögonen fuktas. Det stör inte alls, tvärtom befäster det övertygelsen. "Det är exakt så här det måste vara för att jag ska kunna ge allt", intalar hon sig själv.
I sex år har livet byggts för just den här stunden. Hennes tid i historien är nu.
På väggen bakom utgör en världskarta siluetten när hon nu gör sig redo. Axlarna rullas bak. Benen böjs. Händerna sänks ner. Ryggen intar en sträckt position. Ett djupt andetag för att kunna hålla andan. En hand på vardera sida av skivstångens mitt. Två fasta grepp.
Då börjar ett lillfinger att krampa. Kroppen är visserligen fullpumpad på adrenalin, men nästan tom på vätska. De tidigare försöken att fylla på med vatten fick avbrytas när hon höll på att spy bakom scenen. Krampen i lillfingret tilltar men det finns ingen tid att tveka. "Nu skiter jag i fingret", tänker Alba Boström. Sedan börjar hon att dra.
Det finns något stort och speciellt i mig och det jag är ämnad att göra.
Flyttlasset för Alba från Siknäs utanför Kalix till Sundsvall gick som ettåring. Först som 19-åring blev Piteå bostadsorten. Anledningen var enkel. Pandemin hade sitt grepp om Sverige. I olika län gällde olika regler och i Västernorrland var hon förbjuden att träna på gym ett par veckor. I Piteå fanns inga hinder.
Som 23-åring tillhör Alba Boström, tävlandes för klubben Nova i Kalix, världens starkaste kvinnor. En otänkbar tanke för knappt tio år sedan. Det är också den resan hon vill berätta om. Inte för att det hon gör är större eller viktigare än vad andra gör. Utan utifrån tron att hennes erfarenheter kan hjälpa andra att hitta rätt och en väg ut ur den typ av mörker som Alba själv var fast i.
– Jag känner att jag har ett syfte med mitt liv som är större än mig själv. Det handlar inte om att jag ska bli bäst i världen och bevisa att alla andra hade fel om mig, utan jag vill inspirera andra att nå sina drömmar inom vad som helst som de själva vill.
För att förstå hur allt hänger ihop måste vi vända tillbaka till 2010-talet och Timrå.
Alba växer upp. Men det blir inte så harmoniskt som hon hade önskat. Hennes familj ger henne mycket kärlek, men Alba känner också att hon avviker från många andra barn.
– Sedan jag var liten har jag alltid känt att jag är menad för något mer. Det finns något stort och speciellt i mig och det jag är ämnad att göra. Jag har aldrig varit en som vill vara som de andra.
Som barn försöker hon ändå frångå det.
– Jag försökte väldigt ofta passa in. Jag var inte en av de coola eller snygga, eller den som hade massor av kompisar. Jag var inte heller bra på idrott. Så när jag försökte att vara en i mängden utan att det var jag, så skapade det hela tiden identitetskriser.
Förutom att träna själv har Alba Boström ett företag som hjälper folk att komma igång med sin styrketräning. Klienterna finns över hela Sverige.
I årskurs åtta på högstadiet accelererar sökandet efter en identitet.
– Någonstans hamnade jag fel och i dåliga vängrupper som drog ner en. Jag hade fel umgänge. Det var alltid drama, en del slagsmål och elaka personer runt om mig. Jag mådde inte så bra.
Hon lämnar grupperingarna och det är dags för gymnasiet. Men vem är hon, vem ska hon vara, hur ska hon få andra att gilla henne?
Vilsenheten föder en idé. Kanske handlar känslan av utanförskap om utseende.
– Jag tänker att om jag blir snygg så kanske jag passar in. Då kan jag få vänner, en partner, vad som helst, bara jag ser bättre ut.
Alba börjar att träna med vikter hemma.
– Jag vågade inte berätta för någon. En gång pajade jag mobilen och ljög efteråt och sa att jag hade pajat den på en promenad när jag egentligen hade tappat en vikt på den. Jag skämdes för att våga säga det. I mitt tidigare umgänge gjorde man alltid narr av de som tränade och brydde sig om utseende.
Ganska snabbt drar 16-åringen slutsatsen att hon för att bli snygg måste gå ner i vikt och då blir lösningen att äta mindre.
– Jag tog en stolthet i att äta väldigt lite.
En minimalistisk frukost och lunch ses som en bra prestation. Dieten blir allt mer restriktiv. Samtidigt rör hon på sig mer än någonsin. Helgjobbet i ett stall från sju på morgonen till tre på eftermiddagarna är intensivt. Alba mockar skit, skjuter hökärror på flera hundra kilo, leder bångstyriga hästar. Det är tufft, det är lerigt och innebär runt 30 000 steg. Benhinnorna värker, kroppen har inte fått näring på hela dagen. Ändå går hon till gymmet och tränar i två timmar.
Det går en månad. Det går två och även tre. Sedan närmar sig julen 2017. Två veckor återstår och det är lördag. Albas mamma har dukat upp med fika. Bordet är fullt av olika sötsaker. Efter månader av undernäring har dottern rasat i vikt. Den ena delen av hjärnan skriker efter mat, den andra delen vill stoppa henne från att äta. "Du är inte värd det, du är för ful och äcklig", försöker Alba intala sig själv.
Hon väljer att ta en liten chokladbit.
– När jag väl hade smakat kunde jag inte stoppa mig själv. Jag kände mig helt värdelös som inte hade kunnat stå emot och eftersom det var så kunde jag lika gärna fortsätta. Jag gick helt bananas.
Alba förstår att hon har en ätstörning och besöker skolläkaren.
– Det enda läkaren sa var att jag skulle äta normalt och inte träna på två veckor. Det ville jag inte göra, för då kändes det som att jag skulle bli tjock så jag grät efteråt och då bestämde jag mig för att aldrig mer ta hjälp.
Det här var livsviktigt för mig. Det blev min räddning.
Under veckan straffar hon sig själv genom att träna extra hårt. Den kommande lördagen är det julbord och allt återupprepar sig. Hetsätning, spya och dåligt samvete. Julen blir likadan och snart har allt blivit en daglig rutin. Ingen frukost på morgonen. Runt 40 minuters promenad till skolan. Ingen lunch. Hård träning efteråt och hetsätning så att maten vänder sig i magen och kommer upp, rinnandes genom näsan.
– Jag kunde sluka tio munkar på fem minuter. Det var min "go to-grej".
De följande månaderna går hon upp tio kilo i vikt och känner sig värdelös. Våren har kommit till Timrå. Alba är på gymmet och kör sina vanliga höftlyft; 100 kilo, tio repetitioner.
– Plötsligt är det jättelätt. Så jag sätter på mer vikt och vänder mig om för att titta om folk ser vad jag håller på med. Inombords vill jag bara dansa av glädje. Det är en massiv känsla. Wow, liksom.
Efteråt ser hon det här som brytpunkten. Allt dittills i hennes liv var före. Allt annat efter.
– Det var inte så att jag förändrades direkt. Men det blev en förståelse för att jag blev starkare när jag åt. Jag hetsåt fortfarande men jag använde det positiva i det för att kunna lyfta tungt. Då började det också bli roligt att träna.
Alba börjar se videoklipp med styrkelyft. Hon minns också tillbaka på gångerna då pojkarna i klassen besegrats i armbrytning och hur bra hon varit på armhävningar och klättring. Känslan av att ha hittat sin grej börjar gro inom henne.
Ett år har gått sedan träningen i gymmet inleddes. Nu som 17-åring vågar hon kontakta en styrketräningsklubb och skaffa en coach i Fredrik Svensson. Feedbacken blir positiv. Självförtroendet växer. Känslan av att passa in också. Hon genomför sin första tävling och känner kicken från adrenalinet.
– Det här var livsviktigt för mig. Det blev min räddning. Jag hittade tillbaka till vem jag är som person och började känna en stolthet över mig själv och att jag är pratglad och har mycket energi. Jag blev den glada Alba igen och förstod att jag faktiskt kan vara bra på något. Då började jag också drömma om att bli bäst i världen. Jag visste att jag kommer att lägga ner mitt liv på det här. Jag kommer att satsa för att bli bäst.
I garaget hemma på Renöslingan har Alba Boström en samling med medaljer från svenska och internationella mästerskap.
I skolan har prestationsångesten varit ständigt närvarande och så omfattande att lärarna uppmanar henne att ta kontakt med en kurator.
– I dag är min prestationsångest min största styrka och det är tack vare styrkelyften. Här har jag fått nytta av den och insett att den inte är farlig. Den finns bara för att jag vill bli bättre. I styrkelyften är jag stolt och säker i mig själv. Jag vill inte vara som andra. Förut trodde jag att jag ville vara den populära. Nu vill jag något mer och det handlar om att hjälpa andra som känner precis som jag gjorde.
Ätstörningen försvann inte direkt. Alba beskriver det som en resa där steg för steg har tagits längs vägen. Måltiderna blev fler. Hetsätningen allt mer sällsynt. Sötsuget försvann gradvis när kroppen fick annan energi på mer regelbundna tider. I dag äter hon vad som beskrivs som "rikliga portioner av vanlig mat". Samtidigt kräver sporten en annan diet några dagar per år. Så är det för alla.
Alba ser det bara som att hon är i början av sin resa som ska göra henne till världens bästa styrkelyftare genom tiderna.
Malta, 3 september 2024.
– Nu var jag nära att spy.
– Bra, då har du lyckats fylla på med vätska och kolhydrater efter viktnedgången, svarar Joey "Flexx".
Alba Boström vet att hennes coach har rätt.
Hela dagen har hon sugit på den ena sura godisen efter den andra. Saliven som har utsöndrats har hon spottat i en hink. Mängden saliv väger nästan ett kilo. Förutom det har hon tömt blåsan och gjort en fibertömning av tarmen. Arbetet har pågått i fem dagar, men det sista dygnet innan tävling är alltid mest intensivt. När Alba spottat för sista gången stannar vågen på 62,7 kilo. Det är 1,1 kilo mindre än när dagen inleddes.
Hon kan till och med kosta på sig att dricka lite innan invägningen till JVM i styrkelyft. Hon klarar viktgränsen med 115 grams marginal.
Två timmar senare ska hon tävla. Tiden är kort. Det gäller att dricka mycket för att återfå krafterna. Smaken är äcklig. Magen säger ifrån och innehållet är på väg att komma upp. Alba lyckas kväva det, men hon kan inte dricka mer.
Några timmar senare har hon lyft 193 kilo i knäböj samt 133,5 kilo i bänkpress.
Efter de två första försöken i marklyft kan ingen komma ikapp. Hon kommer vinna JVM-guld. Men det är inte i fokus när Alba gör sitt sista tävlingslyft i karriären som junior innan hon blir senior.
"Jag har redan vunnit, men det räcker inte. Det är en besvikelse om jag inte klarar sista vikten. Jag har misslyckats på alla JVM så ska jag vinna är det på rätt sätt", tänker hon.
Hjärtat dunkar snabbt bakom den blågula tävlingsdräkten. Ögonen är uppspärrade, det blå tandskyddet skapar en kontrast mot ansiktets allt mer tilltagande röda färg. Ena lillfingret krampar när Alba lyfter stången och vikterna på 227,5 kilo med sina båda händer. Så höjer hon ryggen, knäcker till med den bakåt och håller positionen medan kroppen skakar. Stången släpps. En knapp evighetssekunds väntan. Godkänt.
Guldlyftet i JVM.
Totalt har hon lyft 554 kilo. Världsrekord för juniorer. Bäst även bland seniorer i världen i år. Hela mästerskapets främsta lyftare.
Alba Boström hoppar upp slår ihop händerna och faller ner på knä med huvudet mot marken. Tårar längs kinderna. Bäst i världen till slut.
– Jag tror inte att du kan vara riktigt lycklig i ditt liv om du inte har ett syfte. Styrkelyftet har gett mig min mening. Att hitta något som är kul och att vara sin egen person är det coolaste jag vet. I dag är jag jättetacksam för allt jag har gått igenom, för det har gjort mig till den jag är. Det finns ett liv på andra sidan, säger Alba Boström.
Alba Boström förstår att hon har slagit världsrekord för juniorer och dessutom tagit guld i JVM
