Jenny Ahlman lyfter viktiga frågor om hur vi bäst stödjer barns och ungas idrottande (NSD 20/3), men hennes analys av Fritidskortet och påståendet att det öppnar för en marknad där idrott ”paketeras och säljs” av företag bygger på en helt felaktig premiss: medlen från fritidskortet kan nämligen inte gå till vinstdrivande bolag. Pengarna kan endast användas hos ideella föreningar och icke-vinstdrivande aktörer.
Fritidskortet är en satsning för att ge fler barn och unga, särskilt de i socioekonomiskt utsatta familjer, möjlighet att delta i föreningslivet. Vi vet att avgifter ofta är ett hinder för barn från ekonomiskt svagare hushåll att delta i idrott och kulturaktiviteter. Därför har regeringen också beslutat att barn i ekonomiskt utsatta familjer ska kunna få extra medel – 1500 kr utöver de 500 kronor som alla barn mellan 8–16 år får för att kunna användas för en aktiv och meningsfull fritid i det svenska föreningslivet och kulturskolan.
Ahlman nämner vikten av att idrottsföreningar har resurser för att nå nya målgrupper och kunna tillhandahålla utrustning. Just därför har regeringen redan anslagit flera hundra miljoner kronor till föreningslivet för att förbereda införandet av Fritidskortet – pengar som bland annat har gått till ledarrekrytering, till att öka kännedom om verksamheter och till att köpa in utrustning för att sänka trösklarna för deltagande. Fritidsbanken har dessutom fått medel för att skapa ett brett och behovsanpassat utbud av fritidshjälpmedel och parasportutrustning samtidigt som Riksidrottsförbundet har fått medel för att kunna rusta, förbereda och möjliggöra fler anläggningar och idrottsytor.
Fritidskortet syftar inte till att minska anslag till idrottsrörelsen – tvärtom har denna regering satsat ytterligare på idrotten. Men Fritidskortet är en konkret åtgärd för att ge fler barn möjlighet att idrotta. Att pengarna följer med barnet är ett sätt att nå ut till just de barn som vi inte når idag – de barn vars föräldrar inte har tid, resurser eller kunskap om föreningslivet och som idrottsrörelsen inte heller når fram till idag med ordinarie verksamhet. Vi behöver hitta nya sätt att sänka trösklarna för dem som annars riskerar att hamna utanför. Fritidskortet är en sådan åtgärd.