Debattartikeln ”Dags för Sverige att erkänna renskötselns klimatnytta” av Åsa Larsson Blind, som publicerades i NSD 31 mars 2025, tar upp många angelägna frågor. Biodiversitetskrisen och klimatkrisen är allvarligt försummade av regeringen, så även samernas rättigheter. Ett exempel är den systematiska kalhuggningen av renbetesskogar.
Med ett verkligt inflytande för rennäringen skulle inte kalhyggesbruket fortsätta vara norm. Skogsbruket inom renskötselområdet skulle skifta till naturnära skogsbruk genom plockhuggning, och ge kvalitetstimmer. Skogsmarken skulle vara en kolsänka för klimatet. Hänglav och marklav skulle ha goda förutsättningar i skogarna, tillsammans med den biodiversitet som idag utplånas vid kalavverkningar. Möjligheten att uppfylla miljömålen skulle öka.
Men ett gott tillstånd för den biologiska mångfalden kommer inte att uppnås när rovdjuren är tillbakaträngda. Toppredatorer är viktiga för ekosystemfunktionerna och mångfalden, och de är långsiktigt evolutionsdrivande. Ingen av björn, järv, lo eller varg har gynnsam bevarandestatus i Sverige. I synnerhet vargpopulationen, som begränsats till södra Sverige, är genetiskt degenererad då den är liten, inavlad och saknar inflöde från den större och genetiskt variationsrika populationen i öster.
Så eftersom Blind framhåller renskötselns betydelse för biodiversiteten är frågan hur renskötseln ska bidra till att rovdjuren kommer att uppnå gynnsam bevarandestatus? En annan fråga gäller vildrenen, som utrotats från Sverige. Hur kan den åter bli en del av den biologiska mångfalden?