Debatt: Renskötseln kan inte bära ansvar för rovdjurspolitiken

Anderssons fråga om hur renskötseln ska bidra till att rovdjuren uppnår gynnsam bevarandestatus visar på skevheten i rovdjursdebatten. Frågan i sig bortser ifrån att rovdjursstammarna inom renskötselområdet redan idag upprätthålls av renskötseln. Detta är en fullkomligt orimlig börda för små familjeföretag, som dessutom tvingas till det utan rättmätig ersättning. Rovdjuren är statens ansvar men det är renskötarnas egendom som förbrukas för att säkra rovdjurens framtid. Den rovdjursersättning som utgår täcker inte på långa vägar renens fulla värde, än mindre det omfattande merarbetet och de långsiktiga skadorna på renskötselns ekonomi, konsekvenserna för utarmning av samisk kultur och påverkan på psykisk hälsa. För ingen annan näring i Sverige skulle det vara acceptabelt att ta av privata tillgångar för att upprätthålla statens intressen utan rättvis kompensation, men detta är vardag för renskötseln.

I tillägg går det inte bortse från problematiken av att renskötselns betesmarker är kraftigt fragmenterade av gruvor, kalhyggen, vägar och annan exploatering. Den verklighet som Andersson bortser från är att renskötseln inte längre har utrymme att anpassa sig till rovdjurstryck genom flytt eller undvikande, eftersom markerna är sönderexploaterade och alternativa beten saknas. Det är därför orealistiskt och orättvist att lägga ytterligare anpassningskrav på renskötseln för att gynna rovdjuren.

Det är dags att erkänna att rovdjurspolitiken i renskötselområdet är ohållbar. Rovdjursersättningen måste ökas för att täcka både renens fulla värde och allt merarbete som förlusterna orsakar. Miniminivåerna för rovdjur måste sänkas för att nå den toleransnivå på högst 5 procent förluster som rennäringen har accepterat. Inventeringen måste ges tillräckliga resurser och genomföras på ett transparent sätt där varje individ räknas, inte minst örnar som också utgör ett stort problem. I dagsläget är statistiken missvisande då inventeringen inte fungerar, detta ger ett mörkertal över det verkliga antalet rovdjur. Förebyggande skyddsjakt måste också kunna användas oftare och med metoder som faktiskt fungerar för att effektivt förekomma att skada uppstår. Myndigheternas kontakter med samebyarna måste präglas av professionalism, respekt och kunskap om de faktiska förhållandena.

Renskötseln är inte orsaken till problemen med biologisk mångfald och klimatförändringar. Tvärtom visar modern forskning, bland annat från IPBES, att traditionell markanvändning som renskötseln stärker ekosystemens motståndskraft, binder kol och motverkar bränder. Den verkliga orsaken till de problem vi ser idag är den storskaliga industriella exploatering som undanträngt renskötseln och samtidigt försvagat ekosystemen. Att då, i detta läge, kräva ännu mer av en redan hårt trängd näring är inte bara vetenskapligt ogrundade – det är djupt orättfärdigt mot det folk som hållit markerna levande och produktiva i tusentals år.

Om vi vill skydda både rovdjuren och renskötseln krävs en ny rovdjursförvaltning som respekterar samernas rättigheter, tryggar rennäringens framtid och sätter stopp för dubbelmoralen där staten säger sig värna urfolk men i praktiken underminerar deras livsmöjligheter. Vi behöver respekt, partnerskap och verkliga förändringar, inte fler krav på dem som redan bär mer än sin beskärda del av ansvaret.