I en tidigare recension har jag beskrivit Beatrice Eli som en superhjälte och i Pride-sammanhang finns det få, om någon, bättre bokning än Farstas popdrottning. Hon har låtarna, hon har budskapet, hon har inspirationen, hon har scenshowen, hon har fansen.
Att få se Beatrice Eli på Stadsparkens scen i varmt väder måste vara det bästa som hänt Luleå Pride en fredag. Det kan inte bli en mycket bättre start på kärlekens helg.
På gott och ont.
Hela festivalens stora affischnamn säger att hon identifierar sig som showgirl, hon bjuder på total underhållning, sårbarhet och skönhet. Hon gör allt för showen, även om skorna gör ont och korsetten sitter hårt.
Den här kvällen visar hon vad hon menar när det känns som att någonting saknas. Eller några.
Beatrice Eli är van vid betydligt större publikmassor än vad hon ser när hon tittar ut över glesbefolkat grus och en park med fler träd än människor.
Men det blir inget problem för showgirl Eli som redan under första låten river bort repet som skiljer henne från fansen. Snabbt är de flesta framme vid scenkanten och i stället för att det skulle kännas folktomt känns det intimt i den stora parken.
Låtvalen och stämningen känns som en fortsättning på "Showgirl"-konserterna på Dramaten, där "That´s not us", "The first cut" och "Coward" blir fina "huvud på sned-bitar". Sällan har Beatrice Eli känts så nära.
Kanske hittar vi svaret i en intervju med Bon där Beatrice Eli berättade: "En spelning gör man tillsammans med publiken, det är inte meningen att de bara ska stå och ta in. Publiken är ju också artister på ett sätt. Om publiken är med, det är då det blir en bra spelning".
Och visst är publiken med, Beatrice Eli uttrycker själv sin glädje över hur hon bemöts, även om festen främst lyfter under pulshöjande "Moment of clarity", "Girls" och "Careful".
Men många är inte alls med, de är inte ens i Stadsparken.
Kvällen hade inte kunnat vara finare, artistvalet hade inte kunnat vara bättre och stämningen hade inte kunnat vara härligare. Men många saknas. Jag hade varit mindre förvånad om Stadsparken var knökfull än min förundran över Luleåbornas frånvaro.
Luleå Pride visar sig från sin bästa sida och ändå blir inte festen större, tyvärr.