Weeping Willows har blivit Kalle Anka.
Nej inte Disney med eviga bjällror, med bländande glitter starkare än isvägen en solig marsdag och perfekta snöflingor i en perfekt segeltakt en perfekt kväll.
En del julshower är så. Som att öppna ett glimrande paket och hitta det fullt av ännu mer glitter, med sockertoppade Mello-ansikten och leenden som lyser ikapp med den vita snön.
Men inte Weeping Willows. Det är Kalle Anka på ett tryggt "samma sak som förra året"-sätt. Vi vet hur det kommer att låta och vi vill inte ha det på något annat sätt, bandet har sålt ut två kvällar i Kulturens hus precis som förra året.
Som Kalle, Mimmi och Långben på julafton står bandet där ute med sina instrument och tittar in genom fönstren hos glada julfirande familjer. De har begett sig ut i mörkret för att ge en annan bild av högtiden.
LÄS MER: Weeping Willows-stjärnans kupp – stöttade Musikens makt från scenen
Weeping Willows vill nämligen inte sitta ned vid ett bord av bjällerklang, de vill stå där ute i gatlyktans sken och spela för dem som inte har fullt upp med att öppna julklappar eller julbord. De vill sjunga "The Burden" till de som drar omkring själva i slasket och för de som sitter ensamma vid köksfönstret och tittar ut. De vill få folk att stanna upp, tänka och försonas (som Musse med ekorrarna) i stället för att brytas ner av en påfrestande högtid.
Dessutom har de tagit med sig Naturskyddsföreningen på turnén för att dra ner rullgardinen ännu mer och påminna folk om att varje julskinka och inköpt paket försämrar vår planet lite mer.
Det visar sig att kvartetten, som på scenen består av åtta personer, kan framkalla väldigt starka julkänslor utan att blanda in något av det som andra julshower kallar för känslor.
Jag antecknar "vackert", "sentimentalt", "känslosamt" och kommer på att allt egentligen betyder samma sak, det får mig att känna mörker, sorg, värme och längtan.
TV: Titta in backstage hos Weeping Willows i Luleå
I efterhand är det svårt att avgöra vad som egentligen var bäst. Bandets välanvända pumlor som "Broken promise land" och "Blue and alone" sitter lika perfekt i granen som varje år samtidigt som Bee Gees-duetten (med Carolina Wallin Pérez) "First of may" och Stevie Wonders "Someday at christmas" blir så bra som låtar bara kan bli. Dessutom får vi en härligt stökig Kalle Anka-version av "Christmas in prison" där bara Långbens ståbas saknas.
Bäst är i alla fall inte Magnus Carlsons haltande mellansnack som lär slipas en del under den närmaste månaden. Även om han har rätt i mycket. Som innan "Broken promise land": "Det är Kalle Anka, Karl-Bertil Jonsson och så är det den här. Traditioner är till för att hållas".
Jag ser det som ett löfte. Vi ses nästa år igen.