Förra våren, när jag sökte lägenhet i Luleå, frågade mina vänner i Stockholm mer än en gång ”Är det bostadsbrist där uppe?”
Jag bodde först tillfällig och inneboende, inte riktigt värdigt en vuxen kvinna, men hellre det än att bo på gatan. Efter några månader hade jag tur och skrev kontrakt på en lägenhet – osedd för att inte missa chansen.
Ja, det är bostadsbrist här uppe. Inte bara i Luleå utan i stora delar av Norrbotten, inte minst i malmfälten.
En bostad är ett hem, din trygga plats och en social rättighet. Men också en förutsättning för att samhället ska fungera.
Medan resten av landet brottas med stigande arbetslöshet så finns det jobb i Norrbotten, men folk kan inte flytta hit för att ta dem eftersom de inte får någonstans att bo.
Det äventyrar nyindustrialiseringen. Uselt då Sverige nu ligger i EU:s bottenliga för tillväxt.
Enligt marknadens logik om utbud och efterfrågan borde det byggas bostäder för att möta behovet.
Problemet är att marknaden har en annan logik som väger tyngre – att tjäna mest möjliga pengar.
Så länge det finns efterfrågan på svindyra bostadsrätter i Stockholm så kommer de stora byggbolagen välja att bygga det.
Men alla är inte Bianca Ingrosso.
De flesta av oss ägnar inte försommaren åt att inreda 300 kvadrat ett stenkast från Stureplan, med två walk-in-closets och dubbla spisar i köket.
Vi vill bara ha ett bra boende i ett trevligt område och som ligger hyfsat nära jobbet – även om vi jobbar i Norrbotten.
Så vad ska man göra då? Lägga sig platt och acceptera att det inte är tillräckligt lönsamt att bygga för vanligt folk 100 mil från huvudstaden?
Nej, så klart inte. När marknaden inte kan tillgodose behoven så måste politiken steppa in och ta ansvar.
Kommunen kan ha en aktiv markpolitik med snabb och billig tilldelning. Man kan också använda sitt eget fastighetsbolag för att kicka i gång byggande och visa för andra att det går att bygga även utanför de mest överhettade områdena.
Eller som Luleås kommunalråd Carina Sammeli (S) uttrycker det när NSD pratar med henne om att Lulebo får i uppdrag att fördubbla sitt bostadsbyggande: ”Just nu bygger väldigt få andra, då behöver vi använda de verktyg vi har.”
Det här är bra och i andra delar av Norrbotten görs liknande satsningar.
På Rosenbad däremot litar man fortfarande blint på marknaden som alla goda gåvors givare. Eller så struntar man bara i att det inte byggs tillräckligt för oss som inte är Bianca Ingrosso.
En ansvarsfull regering skulle kunna införa ett investeringsstöd till nyproduktion exempelvis. Det är bevisat och beprövat effektivt. När regeringen och SD avskaffade det så sjönk bostadsbyggandet som en sten.
Man skulle också kunna rikta produktionsstöd för ökat byggande just i de kommuner som bär ett extra stort ansvar för industriomställningen. Också det vägrar regeringen och SD att göra.
Trist att de inte bryr sig, men tur i alla fall att vi har ansvarsfulla kommunpolitiker.