NSD:s avslöjanden kring hotellförsäljningen i Överkalix tvingar mig att reda ut ett och annat om Sverigedemokraterna och dess förhållande till lag och ordning.
Inför förra valet gjordes en granskning av alla partiers kandidater på lokal och nationell nivå. En av de saker som undersöktes var hur många som åtalats för brott.
Alla partier utom ett låg på mellan Socialdemokraternas 2,0 procent och Vänsterpartiets 3,4.
Sverigedemokraterna däremot hade mer än dubbelt så många brottsåtalade kandidater som snittet för övriga partier. Var femtonde SD-kandidat hade varit åtalad för brott.
Några val tidigare gick tre av SD:s riksdagskandidater bärsärkagång en kväll i Stockholm. De viftade med järnrör, hotade och skrek "hora" till en okänd kvinna. Två av dem blev efter valet partiets talespersoner i rättspolitik och finanspolitik.
När Kristerssons regering i förra veckan utsåg SD:s första landshövding valde de Carina Ståhl Herrstedt.
Hon inledde sin karriär i riksdagen med att inte kunna delta på alla sammanträden eftersom hon var föremål för en brottsutredning för förtal i valrörelsen. Hon dömdes senare, vilket verkligen inte alla åtalade i den typen av brott gör.
Och just ja, hon har också försvarat sin rätt att använda både N-ordet och Z-ordet mot människor hon inte gillar.
Kanske var hon den minst besudlade de kunde plocka fram till uppdraget.
Jag skulle kunna ägna mig åt att rabbla rasistiska tillmälen som SD-politiker vräkt ur sig, både offentligt eller gömda bakom nätets anonymitet.
Eller citera deras främsta företrädarnas nedlåtande uttryck mot judar, samer och muslimer. Eller berätta om de konspirationsteorier partiet odlar. Eller oroas över att de har så nära band med gängkriminella att en gängledare bjuds på partiledarens bröllop.
Allt detta är sådant som pendlar mellan brottsligt och precis på gränsen till brottsligt, men tydligt olämpligt.
Precis som det Marianne Sandström (SD) i Överkalix ägnat sig åt.
Rättsexperten Olle Lundin säger till NSD att han inte tror att hennes förfarande rent juridiskt är jäv, men tillägger att det bryter mot regeringsformens krav på opartiskhet och att hon skulle fällas av Justitieombudsmannen.
Det som hänt är alltså att Sandström stoppat kommunens försäljning av hotellet flera gånger.
Inte för att hon inte vill sälja, utan för att kommunen har valt bort en grovt kriminell köpare med ett record av falska fakturor, bygglovsbrott, svart arbetskraft och skatteskulder i miljonklassen.
Varför undrar man? Gillar SD verkligen kriminella så mycket?
Kanske, men det här fallet finns andra skäl.
Sandström, SD:s främsta företrädare i Norrbotten, umgås privat med han som nekats köpa hotellet och hennes sambo är affärspartner med honom.
Speciellt anmärkningsvärt är att hon hemlighållit relationen och sedan i det mörkret använt sitt politiska utrymme för att påverka kommunens beslut.
En politiker från ett demokratiskt parti hade redovisat relationen och lämnat rummet när ärendet behandlades, allt för att inte riskera jäv.
En företrädare för Sverigedemokraterna gör alltså precis tvärtom.
Men det är inte så konstigt. Det ligger helt i linje med partiets tradition och förhållande till lag och ordning.