Tandvården är den konstigaste delen i svensk hälso- och sjukvård. Du är kund på en marknad där din betalningsförmåga avgör vilken vård du får.

Om du tycker priset är för högt så tvingas du avstå från köpet, precis som när du står och fingrar på en dyr sommarklänning i en butik. Eller så får du gå vidare och se om någon annan har en billigare tandvårdsbehandling, eller klänning.

Så är det tänkt, som en shoppinggalleria. Det är galet i sig, men i Norrbotten är det dubbelgalet. Tandläkarmarknaden är inte precis överhettad här.

NSD berättade i veckan om Heikki Kotoneva, 70 år, från Haparanda som hade trillat med cykeln. Folktandvården hade ingen akuttid så han gick, på deras inrådan, till en privat tandläkare i Torneå.

Heikki fick sin behandling och en räkning på 25 000 kronor. Försäkringskassan gav honom ersättning för en femtedel av priset.

Ja, Torneå ligger i Finland, men det spelar egentligen ingen roll. Samma sak hade kunnat ske om han gått till en privat tandläkare på vår sida om nationsgränsen.

Jag tvivlar inte på att Försäkringskassan räknat rätt. De får inte ersätta honom med mer än en procentandel av det så kallade referenspriset, priset de bedömt som den faktiska kostnaden för behandling inklusive allt. Vad tandläkaren sedan sätter på sin prislista är något helt annat.

Tandvården är en fri marknad, med fri prissättning och fri etablering.

En tandvårdsklinik kan ta precis vad den vill för en behandling. De kan också ha lockpriser på undersökning för att sedan smälla till med svindyra priser på det som måste åtgärdas.

Den fria etableringen innebär att man kan öppna en tandläkarmottagning var man vill, eller där det är mest lönsamt. Därför finns det för många i Stockholms innerstad och för få i Norrbotten.

Fri prissättning och fri etablering är skälet till att tandvård är en av de mest lönsamma välfärdsverksamheter att driva för privata företag. Vinstmarginalen för en medelstor klinik ligger mellan 15 och 25 procent.

Eftersom tandvården är en marknad så förväntas du som sagt agera som kund, även om du som Heikki är 70 år och behöver akut hjälp.

Tänk dig att du skulle bryta benet och läkaren frågade om du vill ha det lagat eller det billigare alternativet amputation. Du vill nog ha det dyra, för du gillar att ha två ben. Då får du frågan om du vill ha riktigt gips som håller eller om du nöjer din med ett billigare material.

Du får en prisuppgift på alla alternativ och sedan ska du (inte den utbildade läkaren) bedöma och fatta beslut om vilken behandling det blir.

Om du är en riktigt duktig konsument ska du ta med ditt skadade ben till flera läkare för att få flera olika prisuppgifter. Kanske är det någon som har rea på gips just den här veckan.

Nej, så skulle det aldrig gå till på ett sjukhus, men hos tandläkaren kan du få frågan om du vill göra en rotfyllning för 15 000 kronor, vilket är det bästa, eller om du nöjer dig med att dra ut den skadade tanden för en tusenlapp. Då får du i och för sig svårare att tugga, men du tjänar många tusenlappar.

Det är faktiskt helt sjukt att tänderna liksom är utplockade ur kroppen. Att gå till tandläkaren är ju inte precis någon lyxkonsumtion eller något folk gör för nöjes skull.

Det enda rimliga vore att sätta stopp för marknadstänket och plocka in tänderna i kroppen.

Som av en händelse var jag statens utredare i de här frågorna för några år sedan. Utredningen kom vi fram till att det skulle kosta sex till sju miljarder om året att ge tandvården samma högkostnadsskydd som hälso- och sjukvården.

Visst är det mycket pengar, men i statens budget är det knappt hälften av de extra pengar försvaret fick förra året.

Det går att klämma in en tandvårdsreform i statsbudgeten, och att klämma in tänderna i kroppen, om man bara vill.