Isarna smälter, medeltemperaturen stiger och klimatkatastrofen kommer allt närmare. Vi måste göra allt vi kan för att vända utvecklingen.

Det håller inte att skylla på politikerna eller på Kina och USA. Var och en av oss måste göra vår del.

Och det gör vi. De allra flesta av oss försöker leva mer hållbart. Vi tänker på hur vad vi äter, hur vi reser och vad vi handlar. Även om vi har en bra bit kvar.

Svenskarnas konsumtion av textilier ger utsläpp av växthusgaser på över fyra miljoner ton koldioxidekvivalenter om året. Enligt Naturvårdsverket. 

Det motsvarar utsläpp från 850 000 varv runt jorden med bil, varje år. Svindlande.

Men man måste ju ha kläder, lakan och handdukar. Och då och då måste köpa nytt av lite olika skäl.

Utan att avslöja alltför mycket detaljer om min kropp så kan jag säga att det där med övergångsåldern förändrar midjan. Inte till det mer smickrande dessvärre.

Förra veckan kapitulerade jag för naturens gång och klickade hem ett stort antal klänningar från Sellpy. Och så rensade ut några av de jag inte längre kommer i eller som stramar alltför mycket. 

Trist, men också lite befriande att inte ha för trånga kläder i garderoben. 

När jag ändå var i tagen så passade jag på att rensa i lådorna med underkläder. Det blev en hel Konsum-kasse med trasiga och/eller söndertvättade trosor, strumpor och linnen.

Sedan årsskiftet är det förbjudet att slänga sådant i soporna. Den nya lagen finns för att mer textil ska återanvändas och återvinnas. 

Hela kläder ger jag bort eller skickar till second hand där de kan återanvändas av nya nättare ägare. Men mina söndertvättade underkläder ska ingen behöva ärva. De måste återvinnas. 

I återvinningen mals tyget ner till fibernivå och användas sedan för att göra nya kläder. På så vis sparar vi på jordens resurser. 

Toppenbra, men här får jag ett problem. 

Där jag slänger papper, glas, plast, kartong och annat som sorteras finns ingen behållare för tyg. 

Lagen är tydlig. ”Kommunerna ska ansvara för att samla in textilavfall.” Jag googlar och inser att det är krångligt att bli av med tyg både i Luleå och i Stockholm, de två kommuner jag bor i.

Jag gör min del. Jag sorterar, återbrukar och rensar, men det spelar ju ingen roll om jag inte kan lämna till återvinning. 

Enligt en enkät som NSD gjort är det en bråkdel av länets kommunerna som kan möta medborgarnas behov av textilinsamling.

Avfallsanläggningarna brottas med växande klädberg, eldar det som går och letar efter hållbara lösningar. 

Till kommunernas försvar vill jag ändå säga att de vill och att de redan innan lagen trädde i kraft sa att det kommer bli krångligt och kosta.

Rent kommunalekonomiskt så är den nya lagen ännu ett sätt där staten övervältrar kostnader på kommunerna. 

Jag behöver inte påminna om hur tuff ekonomi många av Norrbottens kommuner har.

Eller jo, jag behöver nog påminna regeringen. De verkar inte ha koll, eller så bryr de sig bara inte. 

Det här är inte det enda exemplet på hur de låter kommuner och vanligt folk få ta smällen när kostnader stiger. Inte heller på hur regeringen försvårar klimatomställningen. 

Så vad hände med mina underkläder då? 

Jo, nu har jag en kasse med trasiga kläder i garderoben i väntan på en bättre lösning.