Det är ett evigt tjat om att både ungdomar och värdet av Norrbottens naturtillgångar måste stanna kvar i länet.
Jag tror det är fel tänkt – i båda fallen.
Jo, jag tycker visst att norra Sverige ska få ta del av vinsten från malmen, energin och skogen, men inte genom att kapa av kablarna söderut.
Det handlar istället om att få del av statliga investeringar. Även i den här delen av landet ska man habra vägar, järnvägar, bostäder och möjlighet att bedriva vård och skola på goda villkor.
När det gäller ungdomarna krävs kanske lite mer förklaring.
SVT har precis släppt en ny serie program om människor i Tornedalen –Vi som valde att stanna.
En fin inblick hos människor som lever sina liv i byarna längst bort från centralmakten. Den visar inte människor som ”blev kvar”, utan som valde att stanna och är stolta över det.
Det framgår med all önskvärd tydlighet att det är starka och handlingskraftiga människor, de som på olika sätt får byarna att leva. Tvärtemot fördomen om att det är handlingskraftigt att ge sig av.
En fin detalj är att programmen okommenterat rör sig mellan svenska, finska och meänkieli.
Men så får vi möta ungdomarna, en avgångsklass från gymnasiet i Övertorneå.
De möts av vuxnas lockande för att stanna kvar och oro för att de aldrig ska komma tillbaka igen.
Men de rör på sig. Några flyttar till Umeå eller Luleå för att plugga. Andra flyttar för att jobba eller pendlar upp till Malmfältet över veckorna.
Och några bor kvar – väljer att stanna.
Även Luleå kommun oroas. De tar hjälp av gymnasieeleverna och deras framtidsdrömmar för att ta reda på vad unga villa ha.
NSD:s reportage visar, föga förvånade, att det behövs fler bostäder och ett bredare utbud av jobb och fritidsaktiviteter. Men flera av dem kommer ändå flytta söder ut.
En av ungdomarna i tv-serien från Tornedalen säger in i kameran att ”Det är här jag bor. Det är här jag är född. Det är här jag vet vart allt är. Det är här jag vill vara.”
Ungdomar är olika och vill olika – så klart.
Jag har tidigare skrivit om att jag är avundsjuk på alla de som har en stark kultur med djupa rötter i Norrbotten. Det ger ett lugn att inte behöva flacka och söka, att ha en plats att kalla sitt hem.
Samtidigt tror jag att nya möten och upplevelser får människor att växa. Vi behöver inte bara rötter utan också vingar.
Vad jag däremot inte tror på är att pressa unga människor att vara kvar. Låt de som vill dra i väg – släpp taget.
Det är bra för dem och många av dem vill så småningom komma tillbaka. Men just där ligger kruxet.
Forskningen är otydlig kring hur många som flyttar tillbaka. Men 30 procent flyttar någon gång i livet tillbaka till någonting som man upplever som hem.
Det kan vara att den som flyttade från Pello till Göteborg flyttar ”hem” till Norrbotten och Luleå. Eller att den från Karungi flyttar ”hem” till Haparanda efter att ha jobbat några år i Boden. Eller att man flyttar just hem till den by man är född i.
Ju längre tiden går desto svårare blir det att komma tillbaka och återetablera sig i exempelvis Tornedalen.
Det finns ett fönster mellan gymnasiet och fram till familjebildning som unga människor rör sig. Då flyttar var fjärde ung som bor i en glesbygdsort.
Det är i slutet på den perioden det gäller att fånga dem, innan de gräver ner sina rötter någon annanstans. Här borde politiken lägga sitt krut.
Jag efterlyser mer fokus på vad som lockar hem en 27-åring än vad som får en 19-åring att stanna.
Låt unga röra på sig, om de vill, men erbjud goda möjligheter att bygga ett liv när man känner att man vill komma tillbaka.