Jag sitter kvar i den mörka biosalongen länge. Jag vet inte ...
... vet inte vad jag ska skriva ...
Det känns så ...
... tomt. Och mörkt.
Det gör ont.
Regissören Erik Poppe har fått utstå mängder av kritik för sin filmatisering av terrorattacken på Utøya och har hatats för att han river upp sår som inte läkt på sju år.
Jag känner likadant, varför ska han in och gräva i de här ohyggliga skottskadorna? Varför ska vi kastas in i det här? Vem vill det?
Poppe säger att det är för att flytta fokus till ungdomarnas upplevelse, bort från förövaren – som i förtexten bara kallas ”en 32-åring” och som bara syns ett ögonblick och aldrig mänskliggörs under "Utøya 22 juli". Han säger också att det ska göra ont att se filmen.
Då har han lyckats.
RECENSION: "Större skurk än gruvjättarna själva"
För att hjälpa tittaren att förstå vad som hände under en timme och tolv minuter på ön utanför Oslo använder sig regissören av en skakig handkamera och låter hela händelseförloppet ske i ett enda klipp. Resultatet blir att vi tar del av ungdomarnas flykt i realtid, vi ligger bakom samma granar, hör samma panikartade hyperventilering, ser lika lite av mördaren och hör samma högljudda skottlossning.
För ungdomarna på Utøya blev det 72 minuter av dödsskräck och kamp för livet.
För mig blir det de värsta 72 minuterna jag upplevt i ett biomörker. Det är förfärligt. Hemskt.
Redan i filmens inledning, då engagerade ungdomar debatterar det nyligt inträffade bombattentatet i centrala Oslo, småskojar om våfflor och gnabbas om att städa tälten, mår jag dåligt. Känslan av ett närliggande hot går inte att koppla bort.
Den fiktiva huvudkaraktären Kaja (smått otroligt spelad av Andrea Berntzen) rycker till när hennes lillasyster Emilie kommer skrattande från badet och jag reagerar likadant. När sedan AUF:s sommarläger rivs sönder av det förfärliga ljudet av gevärskott håller jag händerna för min gapande mun, precis som karaktärerna i filmen gör för att hålla tillbaka skriken och inte avslöja sig för det okända hotet.
RECENSION: "Barndomsminnen är viktiga – men inte för filmen"
Under 72 minuter vänjer jag mig aldrig vid ljudet av skarpa knallar som kommer närmare, försvinner bort, tar paus och dyker upp igen. Filmen är inte våldsam, rent visuellt, men musiken har ersatts av ekande ljud av död och rädslan i Kajas ögon är obehagligare än vilken Hollywood-skjutning som helst.
Det är inget klassiskt filmvåld, vilket bara gör upplevelsen ännu ruskigare. Det går aldrig att räkna ut vem som kommer att bli skjuten eller var mördaren dyker upp. Slumpen räddar och slumpen blir förödande.
Ofattbara 69 personer dog på Utøya och de som inte var där kommer aldrig förstå hur det kändes men "Utøya 22 juli" ger oss en ledtråd till hur tragedin upplevdes inifrån.
Det är ingen film att köpa enstor popcorn till, möjligtvis för att ha en hink att kräkas i, och jag förstår inte varför någon skulle vilja uppleva de här outhärdligt långa minuterna. Det var hemskt.