När jag följer Båtöns västra sida på väg mot Båtöviken längst norrut på ön studerar jag ön som beboddes av "Båtöfolket" under ett sekel fram till för några årtionden sedan. <br /><br />Ön lär ha fått sitt namn efter dess form. En titt i sjökortet styrker inte den tesen men kanske fanns fog för liknelsen i svunnen tid när havet nådde högre upp och gav ön en annan topografi och utbredning än dagens.<br /><br />Sedan barnsben har jag hört berättelser om "Båtöfolket" och deras liv på Båtön i yttersta havsbandet i Råneå skärgård. Ett liv, som det berättas, var fyllt av umbärande, fattigdom och svält och inte minst isolering, framförallt vintertid. <br /><br />Båtö-Anna och hennes isolerade liv i ensamhet på ön sedan föräldrar och brodern Verner lämnat jordelivet dryftas man och man emellan i skärgården än i dag <br /><br /><br /><br />Det finns idag tre fritidsstugor på Båtön och de ligger i Båtöviken väl skyddade för alla vindar utom nordvästen.<br /><br />Gerhard Eklund, 74, med hustrun Marianne, 70, från Pålänge möter upp vid bryggan. På altanen vid strandkanten står framdukat kaffe med hembakat bröd. Välkomnandet kan inte vara bättre.<br /><br />Gerhards och Mariannes stuga står på samma plats där Gerhards farfar byggde sin första fiskarstuga redan vid förra sekelskiftet och var således granne med Båtöfolket.<br /><br />Gerhard berättar det lilla han själv minns om människorna som bebodde ön men framförallt det hans far och farfar har berättat.<br /><br /><br /><br />Till Båtön kom Nils Petter Johansson från Siknäs med hustrun Sara Helena Ersdotter från Törböle. Året var troligen 1847.<br /><br />Sara och Nils-Petter hade sonen Viktor f.1839. Viktor gavs efternamnet Nilsson-Lundbäck. Han gifte sig så småningom med Anna-Kajsa Lindvall f.1838, från Rånön.<br /><br />Viktor och Anna-Kajsa byggde sin första stuga längst inne i Båtöviken men flyttade med tiden till vikens västra sida, troligen till följd av uppgrundningen. <br /><br />Viktor och Anna-Kajsa fick barnen Anna Maria ( Båtö-Anna ) f.1864, Johan Verner f.1874 och Greta Johanna f.1876<br /><br />Han byggde hus och uthus och sedan en liten stuga åt dottern Anna nere vid stranden. <br /><br /><br /><br />- Viktor lär ha varit mycket tekniskt begåvad, berättar Gerhard. Han kunde bland annat ?sno rep? och han tillverkade även lodbössor. Barnen, Anna, Verner och Greta var mycket speciella personligheter men hade inte ärvt sin faders tekniska fallenhet.<br /><br />När hustrun dött1903, byggde sig Viktor en egen stuga nedanför Rengärdsberget på ön och där bodde han ensam till sin död 1914<br /><br />Verner, Anna och Greta övertog hemgården.<br /><br />Greta var den mest handlingskraftige av syskonen men hon lämnade ön tidigt och gifte sig med Hugo Dahlbom på Degerön.<br /><br /><br /><br /> Verner var lite senfärdig av sig och tungt arbete var inte det han prioriterade men han hankade sig fram med en ko och en get och lite fiske. Det berättas att han sov långt in på dagen och vittjade snaror och fiskeredskap på kvällen. <br /><br />En sen vinterdag 1925 lastade Verner släden med en halvtunna strömming. I skymningen startade Verner sin färd och skidade i mörkret in mot Töre för att byta till sig snus, kaffe, salt och tobak. Han insjuknade tydligen under färden eftersom han lämnade släden vid stranden av Bergön och fortsatte till Nils Jakob Drugge (Nicke) som bodde på ön. Nicke fann honom på morgonen död och stelfrusen på bron.<br /><br /> När man efteråt följde skidspåren efter Verner kunde man se avtryck i snön där han fallit omkull flera gånger. Det var i februari 1925.<br /><br /><br /><br />Efter Verners död blev Anna ( Båtö-Anna i folkmun ) ensam på ön. Anna var en mycket originell person. Hon var folkskygg. Kom det främmande till ön stod hon inne bland träden och spanade på besökarna. Var de kända för henne kunde hon komma fram och prata.<br /><br />Anna var mest verksam på kvällarna då hon bland annat samlade ved efter stranden och var alltid klädd i huckle och kjol som nådde ner till fotknölarna.<br /><br />- Anna hade svårt att livnära sig av de möjligheter som stod till buds av fiske och jakt. Hon tog gärna emot mat av bekanta och det sägs att på vinden fanns en låda med gamla ben som hon kokade soppa på.<br /><br /> Skärgårdsbor som kom till ön och kände till Annas umbärande lämnade gärna lite mat på en sten vid stranden, berättar Gerhard. som bara har svaga minnesbilder av Båtö-Anna. Hennes stuga nere vid stranden var i bedrövligt skick under hennes sista år på ön. Den stod lutande på dålig grund med säckar för fönstret.<br /><br />Anna hade en son, Vilhelm Lundbäck, som bosatt sig på Degerön och känd bland skärgårdsbefolkningen som en skicklig fiskare. Det berättas att Vilhelm då och då under vintern skidade ut till Anna på Båtön med förnödenheter.<br /><br />Anna försökte att skaffa kontanter genom att tillverka kvastar av björkris och skidade runt till öarna med kvastarna på en kälke.<br /><br /><br /><br />Alf Sundling, 80, från Hindersön minns när Anna en vårvinterdag med klabbföre kom skidande med kälken till Hindersön för att sälja kvastar. Hon hade ett huckle på huvudet och som alltid klädd i vid kjol som räckte ned till fotknölarna. Hon hade ett förkläde försedd med en ficka på sig och i fickan hade hon några saltströmmingar som hon gned under skidorna för att få bättre glid.<br /><br />- 25 öre kostade kvastarna och jag tror nog att de flesta hon besökte köpte en kvast, berättar Alf. <br /><br />Under en period under sina sista år bodde Anna på ålderdomshem i Råneå, men hon vantrivdes och grät varje dag. Hon längtade tillbaka till ön.<br /><br />Under de sista somrarna tog Vilhelm Anna ut till ön där hon fick åldras i den miljö där hon levt hela sitt slitsamma liv.<br /><br /> Båtö-Anna dog 1945.<br /><br /><br /><br />Gerhard tar mig med för att visa det som finns kvar av Båtöfolkets bosättning. Vid stranden ligger rester av Båtö-Annas lilla stuga. Det multnande timret ligger som ett plockepinn i strandkanten insnärjt i gräs, rötter och buskar. <br /><br />Högre upp på strandsluttningen växer nu stora björkar och aspar där boningshuset stod och man kan skönja ojämnheter under lager av mossa som skvallrar att här finns husgrunden.<br /><br />Man kan också skönja en öppning i skogen som kan ha varit en odling för foder till kon och geten, men naturen har snart återtagit herraväldet och den taklösa ladan kämpar en hopplös kamp mot förgängelsen. Snart är alla spår bortsopade som vittnar om mänsklig bosättning under nästan ett sekel fram till för sextio år sedan här ute i yttersta havsbandet.<br /><br /><br /><br /><br /><br />Källor: "En blänk i evigheten" av Anders och Britt-Mari Rönnbäck.<br />Del av Henry Rönnbäcks forskningsarbete.