Tomas Berglund har gett ut en egen bok om sin resa genom livet. "Färjan" heter den och beskriver bland annat de känslomässiga berg- och dalbanor som livet med bipolär sjukdom typ 1 kan innebära.
Vi träffas i Tomas Berglunds kök en solig majmåndag. Han har just kommit hem från det aktivitetscenter han går till för sysselsättning tre förmiddagar i veckan, Johan kommer direkt från sin lägenhet.
– Jag tycker mitt mående successivt blivit bättre sedan jag fick sjukersättning 2019, när jag fick landa i det och inte behövde söka jobb. Johan är ju mer jobbfärdig än jag, berättar Tomas Berglund och slår sig ner vid köksbordet.
Där sitter redan vännen Johan Krig Ölund. Han är 38 år, Tomas 51. De har samma diagnos, bipolär sjukdom typ 1, vilket innebär perioder med depressioner varvat med manier som kan övergå i psykoser. Bipolär sjukdom typ 2 finns också, och där är depressionerna fortsatt djupa men manierna inte lika svåra.
Vägen genom sjukdomen kan vara slingrig. Det ska hittas rätt medicinering och finnas stöd från vård och anhöriga.
– Och det är ju verkligen inte lätt att vara anhörig i sånt här. Blir man knäpp kan man vara svår att ha att göra med. Jag var jättesvår och det var tungt från 2004 till typ 2020. Jag låg inne mellan fem och tio gånger per år, berättar Tomas Berglund.
Han har hunnit se vårdavdelningarna under senaste decennierna med andra ord och kan konstatera att en sak verkar det ha blivit mindre av.
– Fina, fräscha lokaler har de i Sunderbyn, men tiden verkar inte finnas. Till exempel tiden att prata med oss patienter. Tidigare kunde personal ta med patienter ut i det övriga sjukhuset och ut i solen för att mata fiskarna i den konstgjorda sjön till exempel eller för att gå en runda runt sjukhuset. Men det verkar stressigare nu.
Varken Tomas eller Johan har behövt ligga inne någon längre period på flera år. Men behöver de vara inlagda idag är det inte säkert de får. Tomas berättar att han var tvungen åka in en sväng till Sunderbyn bara ett par dagar innan vi träffas.
– Jag hade tappat sömn ett par veckor och det är väldigt farligt för mig. Sömnen är helt avgörande för att jag ska må bra. Jag ringde flera gånger till psykiatrin för att få komma in eller få hjälp på något vis, men det var svårt. De sa bara: "Du är så bra medicinerad, så det där ordnar säkert till sig".
Till slut blev han less och åkte in en lördagskväll vid midnatt, in till akutpsykiatrin i Sunderbyn.
– Där blev jag sittande flera timmar i väntrummet innan jag fick komma in. Väl inne tog de EKG och sånt där, men allting var stressigt och verkade väldigt osynkat. Det märks att de har för mycket att göra där. De gör missar och beter sig otrevligt, menar Tomas.
Johan Krig Ölund tycker det är synd att det ska vara så svårt få vård. "Fick man bestämma skulle politikerna så klart skjuta till mer medel. Man har dragit in på mycket".
Johan håller med vad gäller situationen inom psykiatrin, att det märks att resurser saknas.
– Fick man bestämma skulle politikerna så klart skjuta till mer medel. Man har dragit in på mycket. Man måste försöka göra det mer attraktivt att jobba i vården tänker jag. Jag gillar att vara inlagd. Man träffar andra psykiskt sjuka, får mat, ser tv ihop och sånt där, säger Johan och ler över kaffekoppen.
Tomas fyller i vad gäller vården av i dag:
– Ja, de gör ju i grunden ett jättebra jobb, så högre löner till alla inom vård och omsorg vore bra.
NSD har även pratat med Susanne Samuelsson, biträdande verksamhetschef vid vuxenpsykiatrin i Sunderbyn, som bekräftar att läget är ansträngt med både lokalbrist och svårighet att rekrytera. Hon lyfter fram att de, utifrån de resurser som finns, gör sitt bästa för att hjälpa patienterna.