Lina Andersson, tog OS-guldmedalj under OS 2006, men numera tränar hon skidungdomar på Gällivare skidgymnasium.
"Nej, det här kommer aldrig att gå!".
"Jodå, kämpa på. Med pannben och tjurskallig envishet kommer du att fixa det!"
De senaste veckorna har jag fört en, stundtals hetsig och smått aggressiv, inre diskussion med mig själv.
Ibland känns det som att jag gör framsteg – ibland som att jag lika gärna kan kasta skidorna i en snödriva och gå hem.
Jag försöker få till tyngdöverföringen. Det går… sådär
Just nu har jag lite fler än 40 dagar på mig att gå från någon som flåsar efter 500 meter till att klara 30 kilometer. Det är en tanke som skrämmer mig. Kanske började jag träna för sent? Kanske borde jag ha varit ute i spåren redan innan nyår? Eller ännu hellre - för ett år sedan?
Mil av prepparerade skidspår ligger framför mig – nu finns det ingen återvändo.
Just nu tar längdskidåkningen upp en stor del av min vardag – både fysiskt och mentalt. När jag inte kämpar med balansen och flåset i spåren, plöjer jag träningsvideor på YouTube eller låter mig tröstas av att även andra otränade stackare får slita när Gunde Svan drillar dem inför Stafettvasan.
Lina Andersson visar grunderna i stakningstekniken. Det gäller att ha rätt position från början.
Lina Andersson håller koll när jag försöker hitta flytet i stakningen.
Under veckan som gått har jag till och med börjat drömma om isiga nedförsbackar, att jag kommer till startlinjen, bara för att upptäcka att jag glömt både skidor och stavar hemma, och en evig uppförsbacke där jag stakar och stakar men aldrig når toppen.
Hampus Lindblom, fostrad i skidkulturen i Åsarna, vet vad som krävs för att bli trygg i spåren.
"Vi pratar väldigt mycket om tyngdöverföring i skidåkning och det handlar om att flytta kroppsvikten från en skida till den andra och även att få kroppsvikten på stavarna så att man kan dra sig fram med hjälp av kroppsvikten.", säger Hampus Lindblom.
Men jag kämpar vidare. Förutom träning på egen hand har jag haft pass med Lina Andersson och Hampus Lindblom från Gällivare skidgymnasium. Och även om det går långsamt framåt, så går det i alla fall framåt.
Det är lätt att fastna i allt som fortfarande känns svårt – balansen, flåset, den där skräckinjagande tanken på tre mil i april. Men det har faktiskt hänt saker. Jag märker det, både i spegeln och i vardagen.
Skidåkning i blodet. Sedan 1980 har Gällivare skidgymnasium fostrat generationer av längdskidåkare.
Vågen visar fyra kilo mindre än när jag började, utan att jag ens försökt banta. Jag sover bättre om nätterna, vaknar piggare och känner mig – om än något förvånad – faktiskt gladare.
Jag har börjat tänka att jag måste ut i spåren varje dag den närmaste månaden. För jag har insett att den största utmaningen inte är tekniken. Det är inte balansen. Det är att ha tillräckligt med ork för att åka det femdubbla mot jag gjort hittills.
Det finns något märkligt tillfredsställande i att känna musklerna arbeta, att komma in efter ett svettigt pass och känna att kroppen gjort sitt. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga, men här är vi.
Jag undviker hittills nedförsbackar så mycket jag kan. Vill bli trygg på skidorna och balansen först.
Jag är fortfarande en soffpotatis. Men kanske en lite mer vältränad soffpotatis än för en månad sedan. Och det ger mig hopp.
Nu gäller det bara att hålla i, hålla ut – och hålla mig på benen. Varje dag, varje träningspass.
Så håll tummarna. Och tårna. Och öronen. Jag kommer behöva all hjälp jag kan få.
Jag är tusentals ljusår från OS-form, men har kommit ett par skidlängder närmare Dundret Runt-formen.
Strax nedanför Hellnerstadion sträcker sig spåren runt en myr.
Hampus Lindblom med klassiska Fischer-skidor och Alpina-pjäxor – rätt verktyg för att få ut det mesta av tekniken.