Ett citat av Arne Anka dyker upp i huvudet när jag kämpar med att resa mig efter dagens tredje vurpa – "Vad fan ska självinsikter vara bra för om dom ändå bara gör en deprimerad?".
"Vad har jag egentligen gett mig in på?".
Den frågan har jag ställt mig gång på gång de senaste veckorna – och för varje gång känns svaret mer oklart.
Jag har passerat 50-strecket, har ett stillasittande jobb och på fritiden är min favoritsyssla att ligga i soffan med hockey på teven, en kall folköl i handen och en chipsskål i knät.
Senast jag utövade någon motionsform överhuvudtaget var för över två år sedan då jag bodde i Halmstad och spelade innebandy med ett gäng andra soffpotatisar.
Och nu? Tja, i ett svagt ögonblick föreslog jag för chefen att jag, som total skidåkningsnovis, skulle ställa upp i Dundret runt nu till våren.
Niclas Petersson kollar vikten på morgonen samma dag som första träningspasset. Folköls- och chipskilona ska förhoppningsvis minska under de kommande veckorna.
För att ha en rimlig chans att överleva detta projekt tar jag nu hjälp av de bästa. Lina Andersson, Lisbeth Larsson, Hampus Lindblom och Helena Lundkvist – alla tränare i längdskidåkning på Gällivare skidgymnasium – har antagit utmaningen att under de kommande två månaderna förvandla den här soffpotatisen till en skidåkare.
Lisbeth Larsson var tävlingsaktiv till och med 30-årsåldern. Därefter läste hon till idrotts- och engelskalärare på idrottshögskolan i Umeå och senare även till specialidrottslärare inom längdskidor. Hon har varit tränare på skidgymnasiet i mer än 15 år.
På darrande ben och med ett nervöst leende på läpparna, möter jag Lisbeth Larsson på Hellnerstadion den 6 februari. Hon är inte ensam. Strax intill oss swishar ett gäng ungdomar från skidgymnasiet snabbt förbi.
Det ser så lätt ut.
Och roligt.
Och snyggt.
Det blev en del fall under det första träningstillfället för Niclas Petersson.
Tio minuter in i träningspasset kan jag konstatera att det är stor skillnad på duktiga skidungdomar och en fullständig nybörjare som lämnade tonåren 1993.
Lätt? Tja, ungefär lika lätt som att knyta skorna med tumvantar i snöstorm.
Roligt? Ja, kanske för den som tittar på.
Snyggt? Nja, hade det ingått stilpoäng inom längdskidåkningssporten så hade jag garanterat fått minuspoäng.
Bor man i Norrbottens inland och vill få upp flåset är längdskidåkning det bästa alternativet menar Lisbeth Larsson. "Längdskidåkning är en snäll sport på det sättet att det inte sliter så mycket på kroppen som det kanske gör med till exempel löpning.", säger hon.
Men det är uppenbart att Lisbeth Larsson är en bra tränare – hon är ständigt uppmuntrande och positiv och kommer med bra råd om vad jag ska tänka på.
– Längdskidåkning är en enbenssport. Man står på ett ben i taget och glider på en skida i taget. Och det gör att det är väldigt balanskrävande. Så nu ska du ta av en av skidorna och så tar du fart med den fria foten. Då kommer du att känna var du ska tyngdpunkten när du åker, säger Lisbeth.
Niclas Peterssons underbara skidresa påbörjades i spåren på Hellnerstadion med hjälp av Lisbeth Larsson som till vardags utbildar elitskidåkare vid skidgymnasiet i Gällivare.
Ett ben? Det är nog svårt med att åka med två ben, är min spontana tanke, men säger inget.
– Kom igen. Försök hitta balansen, ropar Lisbeth uppmuntrande och fortsätter:
– Undvik att titta på dina fötter när du åker; försök att ha blicken framåt.
Hellnerstadion har varit skådeplatsen för mången skidåkare så även NSD:s reporter, Niclas Petersson, som tog sina första staplande skidtag på stadion.
Lisbeth ser min tveksamhet och fortsätter att peppa.
– Det här klarar du! Det viktigaste är att du får skidvana – ge dig ut i spåren så ofta du kan. Tränar du på din skidåkning fyra-fem gånger i veckan så kommer det att gå bra, det är jag säker på, säger hon.
Det tog en stund för Niclas Petersson att hitta balansen i skidåkningen. Särskilt när han fick öva på att åka med en skida i taget.
Efter en dryg timmes åkning sken glädjen i Niclas Peterssons nuna.
Jag vill så gärna tro henne, men just nu känns målgången i Dundret runt som en avlägsen dröm. Tre mil? Det skulle lika gärna kunna vara trehundra. Just nu handlar det mest om hålla balansen, undvika att förlora både värdighet och självförtroende och att överleva passet utan att behöva ringa efter en ambulans.
Men jag sätter hopp och tilltro till nästa veckas träningspass, då jag kommer att coachas av en OS-hjälte – Lina Andersson som tog guld i sprintstafetten tillsammans med Anna Dahlberg vid OS i italienska Turin 2006.
Lisbeth Larsson som tränat elitskidåkare i snart 20 års tid tror att Niclas Petersson med mycket träning skulle klara av att ta sig an tre mil på skidor om nio veckor.