Anna Kallin låg inne senast härom veckan, i Sunderbyn. "Det var hemskt. Fullt, och svårt få kontakt med personalen. Kaos", berättar hon.
– Det är kris, total katastrof. Folk söker hjälp men får inte hjälp. Eller så kommer de in och får bara en påse nya mediciner med sig hem. Väl hemma kommer skakningar och biverkningar, man mår piss och lämnas ensam i det, berättar Annica Essén som är vice ordförande i Bodens RSMH.
Ni som har insyn inifrån vården, kan ni beskriva hur det kan se ut?
– Jag har legat inne ett par gånger under våren men man vill fort därifrån. I Sunderbyn är det så fullt. Alltid två patienter per rum, dålig kontakt med vårdarna, man får söka kontakt. I Gällivare är det mycket bättre, där får man en kontaktperson och de ser en på ett helt annat sätt. I Sunderbyn kan folk stå och skrika, det är oroligt och man blir rädd. Det är otryggt där, menar Anna Kallin som är medlem i RSMH Boden.
Annica Essén blir upprörd.
– Vi känner till fyra personer som psykiatrin i Sunderbyn skrivit ut för fort eller inte tagit in över huvud taget de senaste månaderna och sedan har de tagit livet av sig. Det är så katastrofalt dåligt att man blir gråtfärdig. Det är viktigare att ge mediciner och sprutor än att se oss patienter, att visa en hjärtlig gest, prata med oss, så kanske ångesten släpper. Blir man inlagd är det mest en förvaringsplats känns det som, säger hon.
Vi har fått bekräftat från psykiatrin att fyra personers självmord i nuläget utreds av Sunderby sjukhus.
Annica Essén är vice ordförande i RSMH Boden och kämpar med att få till anställningar i föreningen. "Behoven är stora, vi får samtal dygnet runt", menar hon.
Tomas Häggström är engagerad i RSMH Boden sedan 20 år.
– Visst hade folk svårt få vård även då, men då kom de åtminstone in. Nu, med de otroligt många färre vårdplatserna och fokus mest på att medicinera missar man hela omvårdnaden om individen. Det finns mellan 30 och 40 000 brukare inom psykiatri- och missbruksvård i Norrbotten. Varje drabbad har två, tre anhöriga runt sig. Så i Norrbotten berörs kanske runt 100 000 personer av de här problemen, vilket gör att det inte är någon liten fråga. Psykiatrin är inte dimensionerad efter de behov som finns, och det får sina långtgående och kostsamma konsekvenser. Det är en katastrof, säger Häggström.
Thomas Häggström har kämpat för psykiskt sjukas rätt till stöd och vård i 20 år. "Det är så mycket som saknas i hela bemötandet. Visst, folk kan få ut medicin men det löser ju inte allting. Man får inte bättre inkomst, man får inte arbete. Man får inte fler kompisar. Det är ett fattigdomsexempel på synen på människor och människors behov, för vi behöver ju varandra. Vi behöver se varandra och lyssna på varandra och ha den här sociala biten".
RSMH, som i Norrbotten drivs av ideellt engagerade personer, får ta många samtal från människor som kämpar.
– RSMH i södra Sverige kan ha öppet varje dag med flera anställda så att folk kan komma och äta lunch, tvätta kläder, prata med folk och sånt. Men här jobbar vi ideellt, ibland dygnet runt. Det är ju inte sju–fyra man mår dåligt, utan det är ofta på kvällen ångesten kommer och då ringer folk till oss. Det kan hjälpa mycket att bara prata. Att vi lyssnar, så att ångesten kan försvinna, menar Annica Essén.
Hon tittar nu på möjligheten till anställningar hos RSMH Boden. Föreningen finns även i Luleå, Kiruna och Kalix.
– I många fall kan det vara livsavgörande för människor att man kommer in i en förening. Det ger något helt annat än vården. Men det är väldigt underskattat. Det är jag besviken på måste jag säga. Så jag hoppas vi kommer bort från uteslutande ideellt arbete.
Inga Björnfot var med och startade RSMH Luleå 1994. Just nu ser hon ett stort behov av kontaktpersoner. "Stödpersoner, en person som utses vara kontaktperson för både den som insjuknat och dess anhöriga. Det är så viktigt för att en människa ska tillfriskna. Många blir hängande helt löst", menar hon.
Vad vill ni ska sättas in för resurser i psykiatrin för att vården ska fungera?
– Politikerna måste börja satsa mer på psykiatrin. De behöver höja lönerna, göra vården attraktiv så att vi som mår dåligt kan få den hjälp vi förtjänar, menar Essén.