Det var när Hagamannen hade blivit misshandlad i Övertorneå och i rätten berättade om sin dödsångest då han låg på marken och fruktade för sitt liv, som Berit (fingerat namn) bestämde sig för att skriva till tidningen och formulera sina känslor gentemot män som våldtar.
Första delen i vår granskning av sexbrotten i Norrbotten:
Sexualbrott - så ser det ut i din kommun
Förtroendet viktigast i sexbrottsutredningarna
Brevet blev liggande under lång tid i bokhyllan tills hon hittade det igen i våras och tog mod till sig, postade det och angav sitt telefonnummer.
– Jag har tänkt så många gånger att här sitter jag och skäms för någonting som jag inte rår för. Man pratar ju inte om sådant här. Men ibland känns det som att jag måste få ut saker och ting och därför skrev jag till dig, förklarar hon.
Berit är pensionär och beskriver sig själv som en kvinna som står stadigt på jorden.
– Jag har varit med om mycket i livet och är inte så lätt att rubba, konstaterar hon.
Att hon vill berätta om vad hon råkade ut för är inte framförallt för sin egen skull. Hon känner stor sympati för alla unga flickor som blir utsatta för sexuellt våld, men som inte blir trodda och där våldtäktsmannen senare frias.
Läs mer: Våldtäkten och tystnaden.
Hon tycker sig ibland ha märkt att det finns en attityd att ”jaja, det kan de väl bjuda på”, särskilt om de inte har gjort ”tillräckligt” med motstånd.
– Jag tänker själv att jag borde ha klöst honom i ögonen, men jag lyfte inte ett finger. Det var som att jag var död.
Hon tror att det är många flickor som inte kan eller lyckas förklara hur oerhört fruktansvärt det är och hur de får sina liv förstörda och därför vill hon själv berätta.
– Det går aldrig över. Det finns alltid kvar.
Det var en sen kväll för snart tio år sedan. Hon var i södra Sverige för att hälsa på barn och barnbarn. Hon skulle bara gå en kort sträcka hem till lägenheten där hon bodde under besöket. Hon observerade aldrig att det var någon som följde efter henne. Inte förrän han la handen på hennes axel.
– Jag blev inte rädd först, utan skakade av mig armen och gick vidare.
Men mannen gav sig inte och då tänkte hon att han var ute efter hennes handväska. Framme vid lägenheten började hon söka efter nyckeln i väskan.
Då slog han undan väskan och började dra i henne.
– Armen domnade och det började gå upp för mig att det var mig och inte handväskan han var ute efter. Jag blev helt paralyserad och fick inte ur mig ett ljud.
Sedan gick allting snabbt. Han släpade med henne till en kulle och genomförde en fullbordad våldtäkt.
– Jag hade kjol den kvällen, även om jag annars älskar att ha långbyxor, men jag vet inte om det hade hjälpt. Jag tappade all kraft. Det var som att jag inte var närvarande.
Efteråt tänkte hon att ”nu är det över”. Hon hade tappat sina glasögon och visste varken var handväskan eller underkläderna var, men brydde sig inte om att leta utan försökte bara ta sig till dörren i hyreshuset.
Men mannen tog återigen tag i henne, drog in henne i ett buskage och genomförde ännu en våldtäkt.
– Jag tänkte på det som hade hänt i Umeå och var övertygad om att här kommer jag att dö, det här är min dödsplats.
Berits räddning blev ett par som gick förbi. Hon ropade på hjälp, de hörde henne och kom till undsättning. Våldtäktsmannen, som hållit henne i ett strypgrepp, bestämde sig för att fly.
Hennes sonhustru och barnbarn kom och tog hand om henne. Berit var utmattad och grät oavbrutet. Hon orkade inte prata och ville inte ringa polisen, men hennes släktingar bestämde sig för att göra det ändå.
Berit fick åka in till sjukhuset och bli undersökt, och personalen säkrade DNA från våldtäktsmannen.
– Polisen lyckades ta reda på vem han var, men har fortfarande inte hittat honom. Troligen håller han sig undan utomlands och nyligen fick jag ett brev om att utredningen är nedlagd.
Händelsen har satt djupa spår i henne. Det första året var jobbigast. Hon gick igenom allt som hänt varje kväll och funderade på om hon hade kunnat göra något annorlunda. Hon fick även vid två tillfällen göra ett Hiv-test – som tack och lov visade sig vara negativa.
Hon tror också att det har varit jobbigt för hennes söner.
– Jag var ju tvungen att berätta det för dem, men sedan har vi inte pratat särskilt mycket om det.
Ganska snart bestämde hon sig för att inte låta våldtäktsmannen styra hennes liv. Hon promenerar fortfarande ensam ute, men det händer att hon ser sig om över axeln och känner obehag.
– Han har gjort ett stort fel. Han har förstört min trygghet. Men jag har kunnat resonera med mina egna känslor och tänkt att jag ska fortsätta leva mitt liv som jag vill – jag tror att min ålder och livserfarenhet har hjälpt mig. Min kropp är min och han kan inte ta den ifrån mig.