Under dagens tingsrättsförhandling fick anhöriga till omkomne Johan Löfroth vittna.
Pappan, Lars-Erik Löfroth, var först ut. Han berättade att sonen Johan extraknäckte som murare på Luleå Industrimontage (LIMAB). De två sågs tidigare under olycksdagen, den 1 november 2011, och sonen berättade att han skulle utföra ett murarjobb.
– Han var ditkallad för att mura. Inte något annat, berättade han för tingsrätten.
Johan Löfroth blev inkallad hos Nordkalk för ett murningsarbete på kalkugnen. Men någon murning blev det dock aldrig tal om. Istället drogs han in i arbetet med att spola kalkugnen ren från klumpar, så kallad sinterpåväxt. Arbetet gick fruktansvärt fel och frätande het kalk spydde ut ur ugnen och svepte över manskapet.
Johan fick livshotande brännskador och förflyttades för vård i Stockholm. Sonen var så svårt brännskadad att polisen bad familjen identifiera honom. En syn som inte är av denna värld, förklarade Lars-Erik Löfroth.
– Det var en jobbig tid. Med den bild som vi visade igår kan man förstå hur läget var. Det var hopp och förtvivlan. Det var så vi levde, berättade han.
Läs mer: Stark bild visades upp i rätten
Familjen vakade vid sonens sida under sju veckor tills dess att han avled.
Lars-Erik Löfroth är kritisk till Nordkalks agerande efter olyckan. Familjen fick tillfälle att besöka ugnen efter olyckan. Lars-Erik Löfroth frågade då en chef på Nordkalk om det fanns någon lämplig skyddsutrustning för arbetet som utfördes. Enligt vittnesmålet i tingsrätten svarade chefen att det inte fanns någon – men att det höll på att ordnas.
Dessutom kritiserade han företaget för att inte ha kontaktat familjen tiden efter olyckan då sonen vårdades.
– Ingen från Nordkalks sida ringde oss under hela den här tiden.
Nordkalk fick inte tillfälle att kommentera kritiken under rättegången. Men kommunikationsdirektör, Eva Feldt, lämnar en kommentar för NSD.
– Vi beklagar naturligtvis att det blev på det viset, säger hon.
Anledningen till den uteblivna kontakten var att en krisgrupp beslutade att de tre inblandade företagen skulle ta hand om sin egen personal. Johan Löfroth var anställd av LIMAB och inte av Nordkalk.
– Det var ju anledningen men det är naturligtvis ingen ursäkt. Det här handlar om något annat – att man visar lite mänsklighet. Men vi försökte återgälda det i efterhand.
Gällande skyddsdräkterna hänvisar Eva Feldt till de kommande vittnesmålen under rättegången.
– Den enda kommentaren är att det fanns skyddsutrustning och det fanns instruktioner om att den skulle användas. Sen får vi höra lite olika vittnesmål det är upp till rätten att fatta beslut.
Brodern Peter Löfroth vittnade om att bröderna stod varandra väldigt nära. De delade samma intressen, arbetade tillsammans och bodde en tid på samma gård.
– Det blir ett tomrum som aldrig går att fylla. Ingenting blir sig likt igen. Jag hade ju bara en bror, berättade han för tingsrätten.