Termen sexualbrott spänner över en mängd olika brottsrubriceringar. De kan handla om allt från blottning och sexuella trakasserier, till övergrepp mot minderåriga och brutala våldtäkter. Men gemensamt har de alla att det krävs precis lika tunga bevis som för andra brottskategorier.
– Som för alla brott handlar det om att vi från polisens sida ska hitta bevisning. Vi ska ta en anmälan, som blir en sorts skelett, och sedan sätta kött och kläder på det så att det blir en tydlig bild att visa för dem som sedan ska döma. Ibland är det svårare. Vi ska ju hitta bevis som styrker brottet för att en åklagare ska kunna väcka åtal. Och domstolen ska sedan fatta ett beslut om skuldfrågan anses ställd utom rimligt tvivel. Hamnar man då i ett läge där ord står mot ord när det gäller målsägande och misstänkt så måste vi hitta annan bevisning som kan styrka brottet, till exempel trovärdiga vittnesuppgifter eller tekniska bevis som skador och DNA som styrker målsägandes version, säger Per-Olov Andersson, gruppchef för förundersökningsledare och spaningsledare vid polisen i Region Nord.
Sexualbrott: Så ser det ut i din kommun
Andersson har arbetat enbart med utredande verksamhet sedan 2003. Och det viktigaste i en sexualbrottsutredning, menar Andersson, är att skapa en förtroenderelation till målsägande.
– Vi poliser ska och måste vara objektiva, det vill säga – se till det som talar både för och emot den misstänkte. Men som sagt, samtidigt visa för målsägande att vi tror på anmälan och vi utreder den. I en sexualbrottsutredning har man med sig målsägande hela vägen och det gäller att ha med sig förtroendet hela vägen också, även om utredningen inte skulle mynna ut i ett åtal i slutskedet. I det läget vill man kunna förklara på ett bra sätt så att målsägande förstår att vi har gjort allt vi kunnat, vi tror fortfarande på personen – men att det vi hittat inte räcker för åtal. Och att behöva förmedla det budskapet kan vara frustrerande, främst för brottsoffret.
Polisen har grupper som enbart jobbar med och stöttar den drabbade vid sidan av själva brottsutredningen, och hjälper till med kontakter i samhället.
Långt i från alla sexualbrott som utreds leder till åtal. Och långt ifrån alla sexualbrott anmäls överhuvudtaget – bara cirka 20 procent enligt Brottsförebyggande rådets statistik.
– Mörkertalet är stort. En del kanske tänker att det inte är någon idé att anmäla för att man bara blir en i statistiken över de brott som inte klaras upp. Och ännu fler låter bli att anmäla för att de skuld- och skambelägger sig själva. De tänker "jag var berusad" eller "jag var utmanande klädd" – ja, att de nästan får skylla sig själva... Det är så många känslor som kommer in när man blivit utsatt för ett övergrepp helt enkelt och många riktar skulden och skammen inåt.
– Men det ska inte vara så. Man ska få se ut hur man vill utan att någon ska tafsa på en. Man ska få vara klädd hur man vill. Man ska kunna säga nej, säger Andersson.