Läs mer: Läs ett utdrag ur historien
Elsa Hellgren, 85 år, växte upp i Övre Vojakkala som nummer två av sex syskon. Hennes familj bodde alldeles nära älven. På andra sidan bodde mormor och morfar.
– Älven är så smal där så man kan ropa över, berättar hon.
Under kriget var det många militärer stationerade i byn.
– Mamma kokade kaffe åt befälen, det var tjockt av dem i pörtet. Vi barn fick vara i sovrummen och inte blanda oss i.
En av officerarna, en trevlig, barnlös man från Mellansverige, brukade bjuda på karameller och fråga om han fick ta med sig Elsa hem. I de vuxnas värld handlade det om ett skämt, men Elsa blev rädd.
– Jag tänkte att vi var ju så många barn – kanske mamma och pappa ger bort mig. När han kom gick jag in i köket och gömde mig bredvid spisen.
Militärerna bodde i baracker och när de skulle kommunicera med finnarna brukade de ropa på Elsa som fick komma och översätta. Hon hade ju vuxit upp med både svenskan och finskan.
– Jag brukar skoja om att mitt första yrke var tolk.
Några år efter kriget skrev hon ner sina minnen i en anteckningsbok. Hon kan själv så här i efterhand tycka att det var lite märkligt att hon bemödade sig om att skriva ner allting, men tänker att hon måste ha varit väldigt intresserad av vad som hände.
När hon skulle cykla till järnvägsstationen för att hämta posten och såg hur soldater laddade en kanon på andra sidan.
– Den ena soldaten viftade åt mig att jag inte skulle stå så nära. Det var ett förfärligt oväsen och det gick inte att ha blomkrukorna på fönsterbrädan, så mycket skakade det.
Många finnar flydde till svenska sidan och bodde i skolor och andra lokaler. De svenska militärerna delade ut mat till dem.
En dag kom ett av befälen och sa att ”om de börjar skjuta i natt, så gå in i ladugården, för tyskarna planerar att omringa finnarna och då kommer de att skjuta rakt över och ni hamnar i farozonen”.
– Vår ladugård hade tjocka väggar, så vi gick in där och sov där hela natten.
Det var mycket prat om kriget i byn, men själv minns inte Elsa kriget som särskilt skrämmande – om man bortser från skräcken för officeren som ville adoptera henne.
Hon kan inte heller minnas att det gick någon nöd på dem vad gäller mat och andra förnödenheter.
– Vi hade egna djur på landet, så det var inga problem. Jag tror mest det var brist på kaffe. Det fanns kaffesurrogat, men det var inte så gott.
I slutet av kriget kom det flygplan och bombade. Hon minns också hur tyskarna brände ner husen innan de lämnade området.
– De förstörde väldigt många hus rakt över älven. Det var hos folk som man kände och hade hälsat på och visste hur det såg ut.
När militärerna lämnade byn blev det tomt, minns hon. Så småningom återgick allt till det normala.
Själv flyttade hon några år senare iväg från byn. Hon utbildade sig till sjuksköterska, och har arbetat större delen av sitt yrkesliv på Piteå lasarett samt vid hälsocentralen i Öjebyn. Hon gifte sig med Henning Hellgren och fick två barn. Henning dog för 15 år sedan.
Än idag är hon intresserad av vad som händer i omvärlden och följer noga med i nyhetsrapporteringen.
Ibland när hon ser krigsbilder utifrån världen på tv, kan hon tycka att det känns märkligt att hon också har fått uppleva ett krig på så nära håll när hon var barn.
När hon hör texten i anteckningsboken läsas upp försjunker hon i minnen.
– Jag får bilder i huvudet och kan fortfarande se det framför mig.