– Jag fick en klump i bröstet och kände ångest. Och jag kände mig hotad. Sen blev jag arg och ledsen. Det känns jättetråkigt. Hur kan människor göra så? Jag förstår inte, säger Eva.
Paret stod i köket när Per såg att snörena till flaggstången lossnat och vajade i vinden. När de gick ut såg de att någon skurit av båda snörena.
– Det var rena snitt. Man såg tydligt att någon använt en kniv, berättar Eva.
Hon fortsätter:
– Det var inga förslitningar alls. Snörena är kanske fyra år gamla. Det är ologiskt att båda skulle gå av samtidigt.
Paret hissar prideflaggan som en markering mot de negativa attityder de mött i sin kommun, en kamp som har en personlig betydelse för dem eftersom Pers bror Stefan, som var homosexuell, gick bort i aids 1990.
Efter händelsen var Eva så upprörd att hon kontaktade polisen.
– Förra gången valde vi att inte polisanmäla, men den här gången kände jag att jag måste stå upp, säger Eva.
Sabotaget är det inte det första. För drygt ett år sedan halade någon ner deras prideflagga – en händelse som NSD rapporterade om.
Efter den incidenten och uppmärksamheten i media tilldelades paret "Årets Pridepris Norrbotten" av RFSL. Även tidningen QX hyllade deras engagemang och i februari mottog de "Årets hederspris" vid QX-galan i Stockholm – något Eva beskriver som en stor ära.
– Det var det mest fantastiska vi har varit med om. Ibland undrar jag om jag har drömt alltihop, uttrycker Eva med värme.
Efter galan, när paret kommit hem till Pajala igen, gick de och åt lunch på en restaurang.
– När vi kom in och folk såg att det var vi så reste de sig upp, applåderade och började sjunga "Ja, må han leva". Det kändes verkligen fint och värmande, förklarar hon.
– Det betyder mycket. 90 procent av befolkningen här i Pajala stöder oss, fortsätter hon.
Den starka responsen ger dem kraft. Sedan QX-galan har de fått mycket värme och stöd från människor i hela landet, med kort och hälsningar.
– En man skrev "Tack! Tack! Tack!" och att det var en överraskning att få se tornedalingar i tv. Han skrev att han bor i Stockholm sedan 40 år och saknar och tänker på hembygden i Tornedalen varje dag, säger Eva och berättar om ett annat vykort.
– Han skrev "Keep up the good work och låt flaggan vaja i vinden. Av samma skäl som Stefan lämnade jag min hemort och kom ut vid 38 års ålder. Nu är jag 60 år gammal. Glad påsk!".
Trots att de utsatts för trakasserier ångrar varken Eva eller Per att de engagerat sig för hbtq-personers rättigheter i Norrbotten.
– Absolut inte. Det är klart att vi ska kämpa och markera vad vi står för: att alla har rätt att älska vem de vill, säger Eva.
Vad vill du säga till andra som varit med om något liknande?
– Gå ut med det. Stå upp för er själva och berätta vad som har hänt. Man ska inte tiga om sånt här. Det är fel, det är brottsligt och det ska inte accepteras.
– Det är en kränkning, både mot oss och mot homosexuella människor i stort. Det signalerar att de inte är accepterade i samhället. Det handlar om människovärde – det är ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter.
Vill ni bo kvar i Sattajärvi?
– Tanken har ju slagit en, om man ska flytta eller så. För det är ju inte roligt när det är så här. Och vi har stått i kö för lägenhet i Pajala i drygt ett år nu.
Vad vill du säga till de som gjorde detta?
– Jag vet nästan inte vad jag ska säga. Jag vill fråga varför. Vem vinner på det här? Mår ni bra av att göra så här? Är det medmänskligt? Och varför? Varför gör man sånt här?