I dagarna hålls den stora konferensen "Växa eller krympa" i Luleå med fokus på Norrbotten och alla utmaningar som länet står inför, inte minst vad gäller kommunernas minskande befolkning och den svåra omställningen från industri- till tjänstesamhälle.
Läs mer: "Luleå växer inte tillräckligt"
Journalisten Po Tidholm var en av onsdagens föreläsare, en vältajmad sådan eftersom hans aktuella dokumentärserie "Resten av Sverige" risas och rosas av debattörer i spalterna.
Centerns förra partiledare Maud Olofsson kritiserade Tidholm för att vara "socialist", medan Haparandas socialdemokratiska kommunalråd Peter Waara beskrev serien som både ”insinuant och oinformerad”.
– Var fick Maud Olofsson luft ifrån? Hon hade kunnat lägga 90 miljarder kronor på att rädda svensk landsbygd i stället för på tysk brunkol, säger Po Tidholm.
Kritikerstormen menar han också har att göra med att kommunalråd i glesbygden inte enbart ansvarar för kommunernas kärnverksamhet numera – utan även har en "pr-funktion".
– Peter Waara gör det han måste göra. Trots att siffrorna pekar spikrakt nedåt måste han försvara sin kommun och säga att "Här i Haparanda är det ju jättebra". Han agerar som en marknadschef på ett kritiserat företag.
I dokumentärseriens första avsnitt kallas Tornedalen för "nationens sorgebarn”. Vilka belägg har du för det?
– Jag tycker absolut att det kan finnas skäl att kalla Tornedalen det. Tornedalen var först med att drabbas av strukturomvandlingarna och jordbruksnedläggningarna på 50-talet. Och gruvan som öppnade i Pajala år 2010 (Northland Resources, reds anm) var uppe som en statlig arbetsmarknadsinsats redan på 70-talet, som en konsekvens av detta. Ironiskt nog dömdes den ut som samhällsekonomiskt olönsam då också.
Po Tidholms framtidsbild av länets – hela Norrlands – glesbygd är fortsatt dyster och han ser få lösningar.
– Sverige är en "utkantsnation" på en jättestor global marknad. Vi har dessutom avhänt oss politiska verktyg i och med EU-medlemsskap, frihandelsavtal och mycket annat. Det finns egentligen ganska begränsat med saker som politiker kan göra.
Men han vill också vara konstruktiv. I dokumentärserien lyfts Norge fram som ett lyckat exempel på en levande glesbygd, med skattelättnader, avskrivna studielån och vinster i statliga bolag som går direkt tillbaka till bygden där naturresurserna finns.
– Norge har en mycket mer aktiv politik för hela landet. Där har man också mer offensiv skatteutjämningspolitik. Samma i Finland.
Borde Sveriges politiker dra lärdom av detta?
– Absolut. Skidorterna i norra Finland har en bedrövlig fallhöjd, rentav pinsam – ändå går de jättebra jämfört med svenska fjälldestinationer.
Han ser en stor skillnad jämfört med Sverige i hur EU:s strukturpengar fördelas i Finland.
– Här "smetar" politikerna ut allt över en jätteyta, en tusenlapp här och där. I Finland tar man stora delar av EU-pengarna och satsar på en och samma plats.
Ett annat framgångsrikt norskt exempel, enligt Po Tidholm, är diversifierade arbetsgivaravgifter.
– Man betalar maximalt i Oslo, sen en fallande procentsats allteftersom ute i landet och längst uppe i norr inga arbetsgivaravgifter alls. En strålande idé.
Sveriges regeringar har svikit landsbygden under lång tid, oavsett partifärger, menar Po Tidholm.
– Man bryr sig tyvärr inte. Väljarskarorna är inte tillräckligt stora och de ideologiska konflikterna mellan partierna existerar inte längre.
Och omställningen från industri- till tjänstesamhälle har slagit hårt mot länet.
Tidholm konstaterar samtidigt att turistnäringen numera omsätter mer än skogsnäringen i Norrbotten.
– En positiv sak som också innebär att vi måste betrakta naturresurserna annorlunda. Vi kan inte bara tänka kalhyggen i dag. "Tyskar i hundspann" ger fler arbetstillfällen och Tree Hotel i Harads är en viktigare näring än skogsindustrin, som kanske sysselsätter ett fåtal personer i Harads som skördar och någon extra i en lastbil. Jag tror mer på turistnäringen i framtiden, där finns en annan potential.
Norrbottens befolkning har minskat med 14 000 personer de senaste femton åren – och i fjol var länet det enda i Sverige där folkmängden minskade.
Po Tidholms ser egentligen bara en samhällstendens som kan stoppa avfolkningen – fortsatt flyktinginvandring.
– Det enda som kan vända trenden. Att norrbottningarna själva skulle börja föda fler barn är helt uteslutet.
Därför måste glesbygdskommunerna förlita sig på fler nyanlända i arbetsför ålder, inte minst för att säkra samhällsservicen.
– En oerhörd kompetens- och personalbrist väntar och de mindre kommunerna måste anställa en väldig massa människor. Eftersom norrbottningar själva inte blir fler, måste man fylla på med människor utifrån.
Men han är inte övertygad om att de nyanlända ens måste integreras i det svenska samhället.
– Varför inte ett stort "Syria town" i Pajala? 1 500 syrier som inte behöver lära sig svenska utan kan leva sida vid sida med Pajalaborna, ha sin egen näringsverksamhet och vara otroligt nyttiga bara genom att bo där.
Har du framfört detta för Harry Rantakyrö, Pajalas kommunalråd?
– Nej. Däremot har jag pratat mycket med kommunchefen och jag skulle nog säga att hon inte är helt negativ till en sådan framtid för Pajala, säger journalisten Po Tidholm.