Läs mer: Del 1 – "Det fanns ingen respekt alls"
TÅRARNA OCH ÅNGESTEN:
Charlotte Kalla har haft en rolig vecka i Mellaneuropa.
Hon har tävlat helt utan press, levererat massor av toppresultat och svävat omkring på moln.
Men kvällen före den sista tävlingsdagen slår ångesten till. Plötsligt inser hon hur mycket som står på spel.
En bra klättring i slalombacken och Kalla har chans att vinna hela Tour de Ski. En vetskap som blir för mycket för henne.
Under några tuffa timmar på hotellrummet väller tårarna fram. Hon vet inte var hon ska ta vägen. Vill helst bara komma därifrån.
– Sista kvällen där, det var inte roligt. Jag tyckte att det var så hemskt att jag hade chansen att lyckas. Jag var ju så himla rädd för att misslyckas. Tidigare hade jag bara känt glädje: ”Vad häftigt att få ta med de här prestationerna hem inför framtiden”. Men den där näst sista dagen, då hade jag ju världens slagläge. Det var många tårar på rummet då.
Kalla stöttas i sin ångest både av kompisen Anna Hansson och av tränaren Magnus Ingesson. Tillsammans försöker de sätta hennes panikkänslor i ett större perspektiv.
– Anna var superviktig och påminde mig om hur roligt vi hade haft fram till dess. Hon sa till mig att det bara var en tävling. Jag kommer ihåg att även Magnus var på rummet och jag bara grinade. Men jag fick vara ledsen, jag fick släppa ut. De hjälpte mig att få perspektiv på det hela.
Läs mer: Del 1 – "Det fanns ingen respekt alls"
När det är dags för kvällsfika börjar Kalla känna sig starkare, bättre till mods. Men pressen finns där fortfarande.
– Jag började väl helt enkelt känna att det var på riktigt nu. Alla tävlingar räknas och då har man inte råd med några dåliga lopp – och jag hade ju bara gjort bra lopp fram till dess. ”Tänk om jag kastar bort allt i morgon, tänk om jag inte orkar stå emot?”.
Paniken lägger sig och Charlotte Kalla sover ändå rätt gott den där natten.
När hon vaknar på morgonen timmarna innan monsterklättringen upp för Alpe Cermis är läget helt annorlunda.
Då är hon taggad.
Med jakt i blicken.
JAKTEN OCH RYCKET:
När Kalla kommer till skidstadion finns det ingen ångest i systemet. Inga tårar. Hon är helt och hållet fokuserad på uppgiften.
Nio kilometer ska avverkas. De sista 3,5 uppför en slalombacke med en höjdskillnad på 420 meter. Charlotte Kalla har aldrig tidigare gjort något liknande.
Hon ligger tvåa i sammandraget, nästan 40 sekunder bakom Virpi Kuitunen.
Inför starten får hon lyckönskningar från alla möjliga håll och kanter.
– Jag kände verkligen en stor stöttning, inte bara från det svenska teamet utan från många andra som gladdes åt mina framgångar. Så himla fint. Det var så många olika nationer som kom fram till mig i vallaboden och önskade mig lycka till. Speciellt norskor. De sa: ”Det här är din dag, Charlotte”. ”Du kommer att ta det här, vi tror på dig”. Jag kände bara: ”Va? Hur kan ni heja på mig?”. Inte hade jag pratat med särskilt många av dem innan. Plötsligt kom människor fram och gav tummen upp. Det betydde jättemycket.
Charlotte Kalla har en plan inför loppet. Hon ska inleda lugnt och energisnålt, spara så mycket krafter som möjligt inför den avslutande klättringen. Hon vet att det är i slalombacken det kommer hända, där ska allt avgöras.
Hon tappar också en del på Kuitunen i början. Vid ett tillfälle är hon nästan 55 sekunder bakom.
Men då kommer klättringen.
När det går brant uppför plockar Kalla sekund på sekund. Snart ser hon ryggen på finskan där framme.
Då växer jägaren i henne ännu mer.
Läs mer: Del 1 – "Det fanns ingen respekt alls"
Det känns lätt, kontrollerat, kraftfullt. Kalla njuter nästan där i backen. Snart är hon i kapp.
Hon lägger sig tätt i ryggen på Kuitunen, osäker på vilket hennes nästa drag ska bli.
– När jag väl låg där bakom kände jag: ”Såhär lätt ska det väl inte vara? Hon går ju bara fram.”
Men Kalla vågar sig inte på några attacker eller ryck. Inte än. Hon är alldeles för osäker på Virpi Kuitunens status. Kanske mörkar finskan? Ligger där och väntar på en attack för att själv svara med något mycket värre.
– Jag ville inte förta mig. Tänk om hon skulle vara pigg. Jag måste veta att när jag väl kör så måste jag kunna köra hela vägen in i kaklet, över mållinjen. Och jag visste inte heller hur terrängen såg ut därframme, var fanns egentligen mållinjen?
Efter vad som känns som en evighet i ryggen på Virpi Kuitunen får Kalla nog. Hon rycker. Då är det 900 meter kvar. 900 tunga meter.
– Det var bara att ge allt. Om hon ville hänga med skulle hon få slita i alla fall. Det var bara att gnugga på.
Kuitunen är chanslös, har inget att svara med. Kalla får meter på meter på meter på finskan. Själv känner hon sig inte säker. Det är svårt att se vad som händer där bakom. Kanske Kuitunen har något slags extrabatteri.
Kalla öppnar alla spjäll och kör stenhårt ända in i mål. Där faller hon ihop. Som segrare.
Efter anspänningen kvällen innan är den första känslan när hon inser vad hon har gjort självklar.
– Lättnad. Glädje och lättnad.
Charlotte Kalla har svårt att ta in storheten i det hon har gjort.
Men snart blir hon varse.
HYSTERIN:
Det är måndag när Charlotte Kalla landar på Arlanda. Ett dygn har gått sedan hon ryckte i backen och vann Tour de Ski.
Hon får åka bil raka vägen från flygplanet in till Sky City. Det som väntar nu är ren och skär hysteri.
Under ett par veckors tid har Charlotte Kalla befunnit sig i en bubbla.
Samtidigt har svenska folket fått en helt ny älskling.
– Jag har aldrig varit med om den hausse som var när jag landade på Arlanda. Då blev jag nästan rädd. Det var så mycket massmedia. Kvällstidningarna hade gjort bilagor med de första fotografierna på mig. Det var väldigt konstigt. Jag minns att Roberto Vacchi, som var pressansvarig då, fick gå som en bodyguard framför mig. Jag har aldrig varit med om ett liknande kaos och en sådan hysteri, varken förr eller senare.
Redan samma kväll har hon lovat att vara med i Lilla Sportspegeln. Febern kommer så fort hon sätter sig i studion. Nu släpper allt.
Charlotte Kalla har slagit alla med häpnad.
Från och med nu är hennes liv aldrig mer sig likt.