Debatt: Föreningslivet är inte en tjänsteleverantör

När jag fick höra att ministern svarat på min krönika stod jag på längdskidor, en av flera vinterkvällar som ledare på skidträning för barn i en ideell och icke-vinstdrivande förening.

I lagförslagen som ministern nyligen skickat på lagrådsremiss står det ingenting om att det uttryckligen bara ska vara ”ideella föreningar och icke-vinstdrivna aktörer” som omfattas. Den föreslagna lagtexten ger tvärtom stort utrymme för regeringen att fatta beslut om regler kring Fritidskortet och registret för ”utförare”. 

Jag förstår att ministern inte vill kommunicera att det här riskerar att öppna upp för bolag eller att det innebär ett statligt kontrollerat föreningsregister, men om regeringen inte velat ha de riskerna kvar hade ni täppt till de här luckorna redan i lagens utformning.

De pengar som regeringen tillför för att administrativt kunna införa Fritidskortet hos berörda myndigheter och utbilda inom idrottsrörelsen hade i stället kunnat användas till generella stöd som syftar till att nå socioekonomiskt svaga grupper med uppsökande verksamhet och låga eller inga avgifter, om det nu är det som målet. Vad gäller Kulturskolans aktiviteter hade en bättre reform från regeringen varit att göra som i Luleå kommun och göra de avgiftsfria i hela landet. Det är bättre politik för tillgänglighet än skattesänkningar till varje pris.

Förslaget kokar ner till min och ministern skilda syn på föreningslivets roll. Jag tycker i likhet med Riksidrottsförbundet att idrottsrörelsen inte är en tjänsteleverantör. Jag tycker också att idrotten (och det kulturella föreningslivet) ska vara självständiga gentemot staten och besparas administrativa pålagor i så stor utsträckning som möjligt. 

Liknande modeller från andra länder visar dessutom på att det i regel är resursstarka föräldrar som nyttjar den här typen av lösningar där du som vårdnadshavare aktivt måste ansöka. Alltså inte den målgrupp som regeringen säger sig vilja nå.