Helena Lundkvist följer min teknik i spåret under det sista träningspasset med coachning.
Min sista träning med tränare inför Dundret runt gör jag tillsammans med Helena Lundkvist, som till vardags utbildar elitskidåkare på skidgymnasiet i Gällivare. Den här gången är det fullt fokus på min största skräck inför det här projektet – utförsåkning – med längdskidor.
Helena är pedagogisk, peppande och knivskarp i sina instruktioner. Men även den bästa coachen i världen kan inte hindra min hjärna från att måla upp skräckscenarion i 4K-upplösning när man står på toppen av en isigt lutande backe.
Skidorna pekar neråt.
Pulsen pekar uppåt.
Efter några trevande starter, ett misslyckat plogförsök och ett snabbt studiebesök i snökanten, lyckas jag faktiskt, till min egen förvåning, hålla mig på benen hela vägen ner.
Helena ger tummen upp och säger något i stil med ”Grymt bra jobbat! Det såg jättebra ut.”
Själv är jag mest glad över att jag fortfarande lever.
Helena Lundkvist har tränat både elitåkare – och nu även en envis nybörjare.
Även om jag, av någon anledning, inte skulle klara tre mil, så har träningen fört med sig något positivt. Badrumsvågen visar att jag nästan är sju kilo lättare jämfört med när jag gav mig på den här utmaningen.
Helena verkar tillräckligt nöjd med min insats i nedförsbacken för att våga sig på nästa punkt: min stakningsteknik. Vi nöter detaljer, försöker få till rätt rytm och jobba med kraften från bålen. Efter 20 minuters stakande i varierande takt – och med stigande puls – tycker hon att de är ett bra läge att ge sig på backarna igen.
Fast uppåt.
Skidor i V-stil, blicken i snön och med hopp att jag inte dör innan det planar ut.
Dundret runt går som sagt runt berget Dundret.
Att ta sig uppför i det här läget innebär inte stilren stakning med kraftfulla tag – det handlar om att saxa sig fram i klassisk V-stil, med skidorna pekandes snett utåt och hela kroppen i konstant förhandling med tyngdlagen. Pulsen rusar, armarna skriker och snön känns plötsligt mycket tyngre än tidigare. Men Helena guidar mig tålmodigt, visar teknik och tjatar om bålstabilitet. Jag lyder – så gott det går – och lyckas ta mig upp för en backe utan att behöva åka till akuten för syrgasbehandling.
Helena Lundkvist, tränare på skidgymnasiet i Gällivare, instruerar inför nedförsåkningen.
Efter sista träningspasset med coachning är jag ute mycket på egen hand. Det går långsamt, det går vingligt – men det går. Och jag börjar åtminstone känna mig som en person som åker skidor, inte bara provar dem.
Vi tränade teknik på olika partier i spåret, med fokus på balans, rytm och att våga lita på skidorna.
Men för några veckor sedan åkte jag på magkatarr, och ungefär samtidigt slog mildvädret till. Plötsligt var det närmare tio plusgrader och vår. Sedan dess har jag inte kommit ut i spåret alls. Inte förrän i onsdags eftermiddag, en och en halv vecka innan loppet.
Det långvariga tövädret har gjort att det talats om att ställa in – för första gången någonsin. Men även om det finns några kala fläckar och nakna trädrötter här och var i spåret så känns det ändå som att det här kommer att gå.
Förutsatt att mildvädret slår om till vinterväder så snart som möjligt.
Det milda vädret har gått hårt åt Dundret runt-spåret på vissa ställen.
Vid fyra tillfällen har jag fått hjälp av tränare från skidgymnasiet; något som jag är tacksam för. Jag är väldigt tveksam till att jag hade kommit så här pass långt, som jag ändå gjort, helt på egen hand.
Stakning pågår. Tekniken är... under utveckling.
Och nu är det nära. Dundret runt. Tre mil. Det är fortfarande en galen tanke – men den känns inte längre omöjlig. Jag kommer att stå där på startlinjen. Med darr i benen, mjölksyra i armarna och en envis förhoppning om att jag faktiskt har en teoretisk chans att ta mig i mål.
Efter att ha sett SVT:s Mot alla odds – stafetten, där Gunde Svan skidar bredvid och coachar fem deltagare genom Vasaloppet, slog det mig: jag behöver en egen Gunde.
Det har funnits farhågot för att spåren som är dragna för Dundret runt inte ska hålla här stöter Niclas Petersson på ett sådant hål mitt i spåret.
Men överlag så rådde det enligt NSD:s utsände bra glid i spåren.
Inte nödvändigtvis Gunde Svan själv, men någon som kan hjälpa till att hålla både riktning och humör uppe under Dundret runt. Är det du? Hör gärna av dig – annars finns en överhängande risk att jag får fira midsommar i spåret.